krille tvärvigg

Nu i dagarna är det trettio år sedan min far gick bort. En vecka före hans bortgång var mor i telefon och bad mig komma, hon trodde inte han hade lång tid kvar. Jag tog tåget de sextio milen genom landet och var framme på kvällskvisten. Jag minns inte om jag gick direkt till sjukhuset eller om jag tog taxi till radhuset deras. Dagen därpå gick jag i alla fall till sjukhuset. Pappa hade ett enskilt rum och låg i sängen. Han log när jag klev in på rummet, men sa ingenting. Han hade ont och svårt att vända sig. För två år sedan hade han fått veta att han hade prostatacancer. Han hade opererats, men sjukdomen hade kommit tillbaka och nu spridit sig till skelettet. Ishockey VM pågick och jag frågade om han ville titta, eftersom jag visste att han var mycket idrottsintresserad, men han ville inte och då förstod jag att han var mycket illa däran. Mamma och jag växlade om med att vaka på dagarna, för henne var det en befrielse att få lite avlösning, för hon hade varit vid pappas sida i flera veckor på sjukhuset, för han ville ha henne hos sig. En dag när jag satt hos honom och lyssnade på hans tunga andhämtning, för han sov för det mesta, kom en man in. Han hade hört att pappa var dålig. Han iakttog honom en stund och sa sedan: han som var så stark och nu ligger han här. Han mindes hur pappa spelat back i fotbollslaget och hur han tacklat motståndarna så de trillade som käglor. Själv såg jag inte pappa spela förrän han var nästan 40 år och gjorde comeback en kort period. Då spelade han kraftfull centerhalv och nickade bort alla inlägg. Men nu förmådde han inte ens vända sig själv. Jag tillbringade hela veckan vid hans sida, men måste sedan åka hem till familjen. Då jag tog adjö av honom kom det en tår på hans kind och han kramade hårt min hand. Dagen därpå var en söndag och jag hade just vaknat, trött efter resan och veckan hos pappa, så gick jag upp för att äta frukost. Då jag satt mig ringde telefon. Det var mamma. Pappa gick bort för en stund sedan, sa hon och sedan grät vi båda två. Då jag själv, sexton år efter min fars bortgång fick veta att jag hade prostatacancer spelades allt upp på nytt och min första tanke var naturligtvis att även jag skulle dö. Men jag hade tur, eller så hade sjukvården utvecklats till det bättre eller så kom jag i tid, för min cancer opererades bort och jag har klarat mig in till denna dag. Nu har jag en son och barnbarn som jag oroar mig för, kanske är det så att sjukdomen är genetiskt betingad på manslinjen.