krille tvärvigg

Igår firades FN-dagen eller gjorde den det. Mig gick den då spårlöst förbi. Kanske är FN inte vidare inne idag då Trump, EU en mördad journalist och den utdragna och sega regeringsbildningen i Sverige pockar på i nyhetsflödet. Men FN kunde väl vara värt en mässa, som någon höjdare sa. FN har väl dock fått ett skamfilat rykte med allt som hänt. Dess fredsbevarande förmåga är tilltufsat och det har varit mycket om korruption och sexuella övergrepp inom organisationen. I Syrien har sändebuden misslyckats gång på gång att ordna fred och även på andra håll, som i Mellanöstern har man inte lyckats särskilt väl. Bäst har det gått i de humanitära uppdragen och med att hjälpa människor på flykt. FN är emellertid en organisation som behövs, den är ju en sorts världsregering. Det som dock verkar underligt på en betraktare är det så kallade säkerhetsrådet, där stormakterna sitter och med sin vetorätt kan förhindra alla beslut som de inte gillar. Det är en konstig inrättning, som man redan såg då FNs föregångare NF bildades, att ett säkerhetsråd med sådana befogenheter som ett veto inte var särskilt lyckosamt. Ändå fick FN samma upplägg. För en utomstående borde väl majoritetsprincipen gälla som i andra demokratiska sammanhang. Om till exempel majoriteten är för ett ingrepp i Syrien, så ska inte en stormakt som Ryssland kunna förhindra det genom sitt veto. Här borde man tänka om och göra om stadgan. Det är några tankar som kommer till mig denna FN-dag.