krille tvärvigg

Vi reser in i höstens landskap, färgerna blossar i guldgult och rött. Det sägs ibland att hösten är grå och trist, men nu i oktober skiftar ju lövträden i allehanda färger, sprakar som det värsta fyrverkeri. Vi ställer bilen vid sommarstugan och går mot Skatudden, men någon skata ser vi inte, bara ett svanpar i godan ro utanför udden. Solen lyckas inte riktigt bryta igenom molnen, så havet skiftar i blågrått. Längst ut på udden är stugorna övergivna. Vi går så långt ut vi kan på udden, man har brutit en ny väg genom skogen sedan vi gick här sist, det var säkert två år sedan. På tillbakavägen ser hustrun en stig som hon vill följa, jag är skeptisk, för jag vet att hennes vägval ganska ofta leder till moras och snårskog, men bestämmer mig ändå för att följa efter henne. Men jag känner också en viss oro för den älgjakt som pågår. I min gröna jacka kanske jag för en halvblind jägare kan uppfattas som en älg. Men det går bra och vi kommer efter en stund ut på en väg. Just då kommer en man ut ur skogen, först tror jag att han är en jägare, men då jag ser att han bär på en motorsåg så förstår jag att han inte är det. Jag kan ändå inte låta bli att skämtsamt fråga honom om han jagar älg med motorsåg. Vänta, säger han då och hämtar ett par hörsnäckor som han sätter in i öronen. Sådär, nu hör jag vad ni säger, utbrister han och skrattar. Det visar sig att han varit inne i skogen för att fälla träd för att förbereda för en skogsväg. Han visar sig också bo alldeles i närheten på Storsand. Och här har han bott i 14 år. Han ger oss också andra värdefulla upplysningar om platsen. På morgonen har han fått hjälp med datorn av sin son, som befinner sig på Nya Zeeland på andra sidan jordklotet. Tala om en liten värld ibland. Nöjda, återvänder vi till stugan för en kopp kaffe. På väg hem igen ser vi hur löven lösgör sig från träden likt ett vattenfall. Snart kommer träden att stå där kala och frusna och då blir hösten verkligen grå och trist.