krille tvärvigg

Var är tråkbanken frågar Andreas Cervenka i en artikel i söndagens Sv D. En fråga som förre finansministern Kjell-Olof Feldt ställt i en debattartikel för en tid sedan. Feldt var ju en av de som var med och tog bort kreditregleringarna och släppte marknadskrafterna helt fria. Då han nu sett vad det lett till blir han eftertänksam och vill ha tillbaka bankerna som de var förr. Ett stilla tempel där grånade män och kvinnor prasslade med sedlarna och Sparbankens ek stod för trygghet och fasthet. Och där Spara och Slösa i varje nummer av Lyckoslanten gjorde upp om vilket som var klokast, att spara eller slösa och där Spara alltid vann. Sedan dess har Slösa tagit över tusenfalt.  Och likaså finansmännen eller snarare kanske finansvalparna. Andreas Cervenka kallar det som skett för finansifieringen, det vill säga tron på att en växande finanssektor är bra för ekonomin. Men det är som med medicin. Det som är bra i lagom doser, kan vara farligt om det intas i för stor mängd. När finanssektorn vuxit sig för stor tillför den inte längre något syre, utan hotar istället att kväva den. Två forskare har kommit fram till att när bankkrediterna överstiger 90 procent av BNP blir finanssektorn tärande istället för närande. I Sverige var siffran 143 procent 2011 enligt Världsbanken. Då kraschen inträffade i början av 1990-talet var siffran 193 procent av BNP. Vi är alltså på god väg dit igen. Trots att politiker som ett mantra upprepar att vi lärt oss av krisen. Men många av de finansvalpar som nu snurrar runt i finanshjulet var ju inte med då och har alltså ingenting lärt. Och dessutom tycks finansmarknaden vara som ett självspelande piano, då inga restriktioner eller hinder finns för dess fria rörlighet.  Vad som nu krävs är en bankpolitik, som återställer förtroendet för bankerna och en återgång till dess traditionella verksamhet, att låna ut pengar, inte att spekulera. En tråkbank med andra ord. Men hur många lyssnar på det?