krille tvärvigg

I dagboken för den 3 december 1940 fortsätter Kaplan att berätta om förhållandena i ghettot. Han skriver att antalet gatuförsäljare ökat dramatiskt och att det inte går att undvika dem och deras varor. De säljer allt från kantstötta sockerbitar till vykort och frimärken, vilka inte går att komma över vare sig i butikerna eller på postkontoret. Nazisterna har inskränkt postkontoren till två stycken för en befolkning på en halv miljon, vilket gör att man får stå i kö i timmar och ta emot smällar av den judiska polis som ska hålla ordning. Yrkesmänniskor som berövats sina anställningar sitter sysslolösa som botfärdiga syndare, såvida de inte fått någon befattning på Förenade eller Självhjälpens kontor. Hantverkare är sysslolösa, eftersom det inte finns någon som ger dem skor att laga eller kläder att sy. Därtill kommer de tusenden eller tiotusenden som lever på välgörenhet och äter i soppköken. Ghettostaten behöver tjänstemän och anställer tusentals personer. Portvakterna av arisk börd har lämnat oss och ersatts med judar. Så nu är det de judiska poliskonstaplarna som utrustats med gummibatonger (de fick inga vapen), som håller ordning. De som fått stryk säger att de inte känt någon skillnad mot det våld som utövades av de polska eller tyska konstaplarna. I alla händelser fick fyratusen judiska ungdomar som avskedats från sina förutvarande anställningar dessa nya "hedersuppdrag" och en möjlighet att leva på mutor och livsmedelssmuggling. Det administrativa arbetet inom själva Judenrat sysselsätter också tusentals personer. Deras lön är liten och betalas aldrig punktligt, men de har åtminstone ett fotfäste. "Kort sagt, det är inte ont om arbete, och vi skall leva vidare trots mördarna", avslutar Kaplan.