krille tvärvigg

I julkalendern Mirakel bjuds vi på en tidsresa via ett konstgjort svart hål. Mira och Rakel reser genom tiden mellan 1920 och 2020. Det är en fascinerande och lockande tanke att kunna resa genom tiden. Men faktum är ju att vi alla har tillgång till det, åtminstone genom att resa tillbaka i tiden. Genom minnet kan vi nämligen återuppleva det vi varit med om, vi kan besöka platser, personer, händelser och mycket annat. Jag kan till exempel när som helst stiga in i det hus som vi bodde i på 1950-talet, uppleva köket med vedspis, som min far steg upp och eldade i vid femtiden på morgonen. Jag kan också kliva in i mitt garderobsliknande utrymme, där jag sov och lyssna till den stora tallen som vid blåsväder vispade sina grenar mot fönsterrutan. Från köksfönstret kan jag blicka ut över viken och notera vilken årstid det rör sig om och så vidare. Att däremot se framåt i tiden är mycket svårare. Förvisso vet vi hur livet kommer att sluta, men vägen dit kan vi inte förutsäga. Vi kan naturligtvis genom våra erfarenheter, det vi lärt oss, det vi bär på göra vissa förutsägelser. Men det är så mycket som kan hända oss själva eller vad som händer i omvärlden som gör det oförutsägbart. Så framtiden är svår att sia om, men för de flesta av oss har vi tillgång till det förflutna genom minnet. Sedan är det en annan sak hur tillförlitligt detta minne är.