krille tvärvigg

För snart två veckor sedan var jag och min hustru i Stockholm som barnvakter. På lördagen tog vi med barnbarnen till Naturhistoriska Riksmuseet. Vi tog först bussen till Slussen och åkte sen tunnelbana till museet. Melker, den yngste talade om för oss, att han minnsann åkt tunnelbana förr med dagis. Han pratade också på mest hela tiden. Väl framme vid museet upptäckte vi att halva Stockholm haft samma idé som oss denna gråkulna lördag. Det var pintjockt med folk, mest barnfamiljer förstås. Jag tog plats i biljettkön och fick efter en stunds väntan våra biljetter. Biljetterna var försedda med klistermärken, som man tydligen skulle klistra på kläderna. Min fru fick ett V, som visade att hon var vuxen. Barnen fick givetvis ett B. Själv förärades jag ett P, vilket visade att jag var Pensionär. Jag skämtade och sa att det var tur att det inte var ett J, som i jude. Nu var det väl inte ett tvång att man behövde ha märket på sig och någon kontroll förekom inte heller, men det var ändå inte så kul att stoltsera som pensionär. Vi inledde dagen med att gå runt och se på olika utställningar. När vi gått oss trötta gick vi till en avdelning som var reserverad för de som hade egen matsäck med sig. Vi slukade våra medhavda pannkakor i ett nafs och var sedan redo för nya tag i trängseln. Min fru och Liam skulle på Cosmonova, men Melker som ännu inte fyllt fem år fick inte komma in, så jag fick försöka fördriva tiden med honom så länge. Men han var rätt så mätt på upplevelser och inte ens besöket i butiken, där man kunde handla saker, intresserade honom nämnvärt. Jag försökte locka med honom till polarmuséet, dit stora vita isbjörnsspår ledde, och han traskade med, men verkade måttligt imponerad av spåren. Väl på museet gick han runt i superfart, så det var bara att följa efter. Vi tog oss tillbaka till huvudentrén och slog oss ner på en bänk i väntan på storebror och mormor. Han började nu ideligen fråga: när kommer dom? Jag visade på klockan hur länge till vi skulle få vänta. Efter det följde han sekundvisaren med samma koncentration som en löpare i startgropen. Till slut kom i alla fall storebror och mormor. På tillbakavägen var Melker nu tvärtyst och på tvärbanan kunde han inte längre hålla ögonen öppna utan somnade. Den resvane hade till slut fått ge upp...