Det var inte jag
På vår resa till Stockholm nyligen hade jag med mig pocketutgåvan av Kjell Johanssons Det var inte jag från 2011 i väntan på hans senaste roman Dåligt folk som jag reserverat på bibblan. Det var inte jag är en epilog till romansviten om de utsatta som inleddes med Huset vid Flon 1997 och som jag tror han fick Augustpriset för i vart fall var han nominerad. Den följdes upp av Sjön utan namn 2003 och Rummet under golvet 2006. Romanerna handlar om en dysfunktionell familj, med en fantasirik far med en rad galna idéer om hur familjen ska bli rik, men som mellan varven försvinner in i alkoholdimmorna och blir farlig och idkar misshandel. Modern är medberoende och barnen far stundtals illa, även om det finns värme och kärlek i familjen. Modern läser mycket och uppmuntrar sina barn att studera och bli något. På övervåningen i det fallfärdiga huset bor mormor och morfar. Mormodern ogillar fadern och anmäler familjen till barnavårdsnämnden. En utredning tar vid, men familjen håller ihop och ljuger om förhållandena. Men då en anonym anmälan kommer på nämndens bord och barnen orsakat en brand i trakten så omhändertas Einar, som pojken heter och som ses som anstiftare till branden, och hamnar i fosterhem en tid. I Det var inte jag är det dottern Eva som berättar och ältar det förflutna och söker en mening i tillvaron. Hon har bett Axel en avlägsen släkting som hon förälskat sig i, då hon vistades i Skogstorp, att komma till Stockholm, vilket han lovat. Och en dag dyker han upp, om det nu inte bara är Evas fantasier, ty Kjell Johanssons prosa är undanglidande som hos Kafka, man vet inte riktigt vad som sker. Om vi utgår från att Axel ändå kommit, så följer en rätt så harmonisk tid, den gemenskap Eva alltid drömt om. Men efter ett tag börjar det gnissla i samvaron, kanske blir Eva alltför kontrollerande och Axel säger en dag att han måste resa hem till Skogstorp igen för Bror har blivit sjuk. Eva bönfaller Axel att stanna, men han reser sin väg. Efter det går det neråt för Eva, hon får problem på sitt arbete som lärare i vuxenundervisningen och hon börjar se skräcksyner. Einar ringer henne varje dag för att höra hur hon mår, men hon säger att det bara är bra. Han uppmanar henne att släppa det förflutna, som ger henne så stor skuld. Evas fantasier och skuldkänslor växer då hon får ut en akt från barnavårdsnämnden, där hon kan läsa om hur barnavårdsnämnden sett på familjen. I akten finns också en anonym anmälan mot familjen och hon undrar vem som kan ha gjort den. Hon prövar olika alternativ, mormodern, fadern, modern, Einar, men kommer fram till att det inte kan vara någon av dem. Återstår så henne själv. Och utan att det klart sägs ut så blir upplösningen att Eva tar sitt liv på grund av den skulden. För Kjell Johansson representerar kanske Eva och Einar de två sidor som inom honom kämpar med de här frågorna om skulden och att lämna det förflutna bakom sig och gå vidare. Vet förstås inte om det stämmer, men är min hypotes till förklaring.
Kommentarer
Trackback
