Min far & kvinnan

Det finns passager i Annie Ernauxs berättelse Min far och kvinnan som man känner igen. Det handlar om hur man fick möjlighet att studera, att bli något som föräldrarna aldrig haft möjlighet att göra. Och de konsekvenser det ledde till som att man kände sig främmande, som att man brutit mot något, svikit kanske. Och Annies far som då hon läste sent på kvällarna påpekade att hon kunde förstöra sin hälsa. Och min mor som sa: släck, du förstör ögna. Och Annies föräldrar som samtidigt som de var stolta kunde skämmas över att hon, sjutton år gammal inte förtjänade sitt uppehälle. Och mitt minne, hur vi, en liten priviligierad skara på torget väntade på bussen till stan och läroverket, medan sågverksarbetarna blängde och traskade förbi på väg till det eviga arbetet. Annie Ernaux börjar sin berättelse med faderns död och söker sig sen tillbaka till släktens rötter i en by i trakten av Caux vid 1900-talets början. Till farfadern som arbetade som skjutskarl på en bondgård. En hård man, som ingen vågade mucka gräl med, skriver Ernaux. Och som blev ursinnig om han såg någon med en bok eller tidning. Han hade ju aldrig fått lära sig läsa och skriva. Fadern gick i samma fotspår, blev stallpojke, sov ovanpå ladugården på en halmmadrass utan lakan. Efter första världskriget fick han arbete på ett nystartat repslageri och då fabriksvisslan ljöd om kvällen var han fri, han hade sluppit ur den första kretsen. Han var en skötsam arbetare, gick inte på krogen och ägnade sig varken åt facket eller politiken. Han var omtyckt av cheferna. Så träffade han Annies mor, de gifte sig och köpte en mindre rörelse på kredit, livrädda för att mista den och bli arbetare igen. Dock kunde inte båda arbeta där, utan fadern fick ta andra arbeten, medan kvinnan skötte affären ensam. Sedan återvände de till Yvetot, varifrån modern kom, och köpte en kombinerad bar och speceributik. Föräldrarna ingick i kategorin hyggligt folk. De ville inte falla ur ramen  och ledmotivet var: inte pissa längre än man förmådde och vad ska grannarna tänka. Då Annie börjar studera på universitetet känner sig fadern mäkta stolt, men samtidigt ökar avståndet dem emellan och hon börjar skämmas över dom, deras språk, deras bondska vanor. Också något igenkännande. Då fadern insjuknar förlorar han sitt värde och sin stolthet och känner sig överflödig. Han dör bara 68 år gammal.
Annie Ernaux börjar även sin berättelse om kvinnan, det vill säga modern, med hennes död. Hon dog på långvården efter att ha vistats där i två år på grund av demens, alzheimers sjukdom. Insikten att modern var borta för alltid gav henne en förlamningskänsla och en tomhet. För att komma ur den började hon skriva om hennes liv, om den människa hon varit. Modern föddes i Yvetot, en stad belägen mellan Le Havre och Rouen i Normandie, som ett av sex barn. Krav på renlighet och lydnad var viktiga i uppfostran. Skolan fick man genomlida i väntan på livet, vilket var liktydigt med arbete. Den ljuva ungdomstiden genomlevde hon på en kall och fuktig margarinfabrik, vilket ledde till att hon aldrig tålde se åt margarin. När industrialiseringen tog fart efter första världskriget fick hon jobb på ett nystartat repslageri, där hon träffade Annies far. Fabriksarbetet i all ära, men det hon drömde om var att bli expedit. Och då hon var av den viljestarka sorten, så lyckades de skaffa en kombinerad bar och livsmedelsaffär först i La Vallé, sedan i Yvetot. De fick en flicka, de ville bara ha ett barn, för att skämma bort, men flickan dog i åttaårsåldern av difteri. Två år senare föddes Annie. Under krigsåren upplevde modern sitt stora äventyr, genom butiken kunde hon hjälpa många familjer undan svält och umbäranden. Hon var orädd och skaffade fram det som behövdes. Allt hon gjorde, skriver Annie Ernaux, gjorde hon med buller och brak, utom då det gällde böcker, här var hon varsam och tvättade händerna innan hon rörde dem. I tonåren frigjorde sig Annie, sen var det bara strid mellan mor och dotter. Grälen handlade om förbud att gå ut och vilka klädesplagg Annie bar. Bakom fanns en rädsla för att hon skulle bli gravid. Modern var beredd att offra allt för att Annie skulle få det bättre än hon, slippa fattigdom och förnedring. Då fadern dör, säljer modern butiken och flyttar till Annie och hennes man. Här var hon nu ingen och hade svårt för att anpassa sig. Och då familjen sedan flyttar till en ny själlös förort utanför Paris, vill modern inte längre stanna kvar, utan flyttar tillbaka till Yvetot. Nu blir avståndet mellan mor och dotter stort och de kan inte träffas så ofta. Det här är något jag också känner igen, eftersom jag och min mor, då hon blev ensam, bodde så pass långt ifrån varandra att vi bara kunde ses ett par gånger om året. Det är sånt som ger dåligt samvete och en ständig oro för vad som kan hända. Så var det också för Annie och mycket riktigt så inträffar en olycka, modern blir påkörd av en bilist som inte stannar för rött ljus och blir medvetslös, men repar sig till slut. Dock är hon förändrad, demenssjukdomen börjar visa sig. Det som sedan skildras är smärtsamt att läsa och mycket känner jag igen från att ha varit god man åt en dement kvinna. Sjukdomen går i skov och undan för undan försvinner den människa man en gång lärt känna. Min far och kvinnan är två gripande berättelser om två människoöden i 1900-talets Europa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0