Tyst vår
I mitten av 1960-talet började jag bli medveten om miljöfrågorna. Jag läste Spillran av ett moln av Rolf Edberg, Georg Borgström och Hans Palmstierna och min studentuppsats inspirerad av denna läsning fick titeln Hur kan världssvälten bekämpas? och belönades med ett stort A. Men Rachel Carsons bok Tyst vår, som gjorde ett sådant genomslag, hade jag inte läst, kanske för att den kom i början av 1960-talet. Efter alla dessa år köpte jag nu Tyst vår på bokrean. Tyst vår är både en väckarklocka och en varning för vad gifter i naturen kan ställa till med. Hon ger otaliga exempel på hur gifterna verkar och vilka skador de åstadkommer. Hon går metodiskt igenom vilka gifterna är från de klorerade kolvätena som DDT till de organiska fosforföreningarna. Och i kapitlet Dödselixir visar hon deras potentiella farlighet. Endrinet är till exempel det giftigaste av de klorerade kolvätena, 15 gånger giftigare än DDT och av de organiska fosforföreningarna är parathionet ett av de farligaste. Därefter går hon in på vilka skador som insektsbesprutningarna åstadkommit. Ett av de mest spektakulära och förfärliga exemplen är då man började bekämpa almsjukan, som orsakades av en svamp som spreds av en barkborrart. Giftet som spreds över träden hamnade i marken och ackumulerades hos daggmaskarna, vilka utgjorde föda för bland annat rödhaken. Resultatet en död en masse av fåglar, medan barkborren klarade sig ganska väl. Men inte bara fåglar drabbades. I områden i nordvästra Kanada satte den kanadensiska regeringen igång en kampanj för att rädda skogen från tallspinnarna. Man inledde en omfattande besprutning med DDT och redan efter ett par dagar fann man döda eller döende fiskar och inte en enda av de unga laxar som skulle kläckas nere i grusbäddarna i flodområdena var kvar i livet. Tallspinnaren däremot lyckades man inte komma åt. Lika fruktlösa var försöken att bekämpa lövskogsnunnan och eldmyran. Rachel Carson förordar alternativa bekämpningsmetoder grundade på biologin och erfarenheten och hon ger också många exempel på lyckade sådana. Men den biologiska forskningen fick mycket sämre anslag och förutsättningar att agera än den kemisk-tekniska industrin som staterna öste pengar över. Man bedrev också omfattande reklamkampanjer mot trädgårdsmästare och allmänhet och hävdade att medlen man använde var ofarliga. Till syvende och sist så drabbades även människor av det ihärdiga giftregnet, allergier, cancer och sjukdomar av olika slag blev resultatet. Först då denna insikt gick upp blev det en förändring. Rachel Carsons bok skrevs för 60 år sedan och jag vet inte hur det är idag, hur och i vilken omfattning gifter används. DDT är väl förbjudet, men kanske har det kommit andra medel som är precis lika giftiga. Vi har ju genom åren varit med om en rad miljökatastrofer, oljeutsläpp och annat. I Vietnam använde man avlövningsmedel och förstörde mycket av miljön och i Sverige blev det rabalder om hormoslyr, som användes vid järnvägsspåren. Nu är det klimatförändringarna som är i fokus och som oroar. Men här går också att känna igen ett mönster från Rachel Carsons tid. Vi har både de som varnar och vill väcka oss att agera och så har vi de som förnekar och kallar de som varnar för alarmister. Vad vi kan lära av Rachel Carson är att sätta lit till kunskap och forskning som till slut visar vem som har rätt.
Kommentarer
Trackback
