En värmländsk Hitler
Naziströrelsen i Sverige har djupa rötter, vilket Anna Lena Lodenius visar i sin omfångsrika och intressanta bok En värmländsk Hitler med undertiteln Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Faktum är att det svenska nazistpartiet som grundades 1924 av bröderna Furugård (Sigvard, Gunnar och Birger) var det första utanför den tyskspråkiga världen. Av bröderna blev det Birger som kom att bli den ledande i organisationen, en führer som i pressen fick det lite nedsättande namnet Deje-Hitler, eftersom han var veterinär i värmländska Deje. En veterinär som förskrev så mycket alkohol jämfört med andra veterinärer så att Medicinalstyrelsen reagerade. Till sitt försvar hävdade han att ransonerna var avsedda för en silverrävsfarm, vilket pressen fann mycket lustigt, att man hade så törstiga rävar i Värmland. Nåväl, Birger Furugårds barndom var inte den lättaste, han var mycket sjuklig och hade stor skolfrånvaro, vilket renderade honom riktigt dåliga betyg. Ändå kunde han utbilda sig till veterinär. Privat hade han stora problem med lån och dålig ekonomi och så alkoholen som blev ett gissel. Sin politiska åskådning fick han i form av brödernas påverkan och läsning av antesimitisk litteratur. Mycket av den ideologi som Furugård och hans rörelse baserade sig på går att känna igen även idag. Det var att politikerna tappat greppet, var korrupta och ville ha makt. Man vände sig mot internationalismen (idag globalismen) som förkvävde det nationella och bakom fanns förstås judarna, det judiska kapitalet som sög ut arbetare och bönder. Fururgård fick tidigt kontakt med de tyska nazisterna. 1927 besökte han Essen och fotograferades med Hitler och Goebbels, något han var mäkta stolt över. Han brevväxlade först med Gregor Strasser, propagandaansvarig i nazistpartiet, vilken senare mördades i De långa knivarnas natt 1934. Men även Himmler brevväxlade han med och kände stark samhörighet med på grund av deras likartade bakgrund. 1931 till 1932 var rörelsen att räkna med, man genomförde sommarläger som var välbesökta, man ordnade möten och spred affischer och flygblad. Men det betalade sig dåligt för i valrörelsen 1932 fick man inte fler än 15 000 röster eller 0,61 procent. De interna konflikterna hopade sig. Furugård fick kritik för att han äventyrade partiets ekonomi genom oredovisade utbetalningar och även för sina alkoholvanor. Sven Olov Lindholm bildade ett konkurrerande nazistparti och man gjorde en kupp och lade beslag på Furugårdspartiets dokument, kontanter och checkkonto. Något år senare svarade Furugård med samma mynt och flyttade kansliet från Göteborg till Karlstad. Mycket av det som sker är närmast farsartat, hur de skyller på varandra och skvallrar för tyskarna. Valet 1936 går ännu sämre än 1932. Nu får man blott 3 000 röster eller 0,1 procent. Furugård är nu ganska vilsen, men söker sig till Nils Flygs nybildade Socialistiska parti, liksom bröderna. Men Flyg dör och det hela mynnar ut i intet. Efter kriget är Furugårds hälsa bruten av allt för flitigt alkoholintag kan man förmoda, han får diabetes och tbc konstateras. Han får vistas på sanatorium tillsammans med judiska flyktingar, en ödets ironi. Smolk i bägaren blir det också av att dottern Inga-Lisa, som han höll av, gifte sig med en motståndsman Odd Bull. Den gamla nazistens största nöje blev nu att åka till travbanan i Färjestaden. Men tron på nazismen höll han kvar till slutet. I slutordet reflekterar Anna Lena Lodenius över varför nazisterna i Sverige aldrig blev något att räkna med. En orsak var ju splittringen inom rörelsen. Det var många olika organisationer som slogs om utrymmet, men ingen växte sig särskilt stark. En annan orsak var förstås Furugårds personliga förhållanden, hans dåliga ekonomiska handlag och hans yviga festande. Men samhällets åtgärder mot nazismen hade också betydelse. Lagstiftningen var på tå och gav polisen de redskap som krävdes. Och vanliga medborgare och medlemmar i andra partier stod upp mot nazisterna i debatter och på möten. Arbetarrörelsen, liberala skribenter och antirasistiska grupper gjorde sitt till för att nazisterna inte skulle växa. En lärdom för framtiden.
Kommentarer
Trackback
