Infiltratörer
Av journalfilmer och propagandabilder från nazistiska massmöten före och under kriget med jublande folkmassor kan man få intrycket att folket fanatiskt slöt upp bakom sin führer. Och visst fanns det alltför många som gjorde det, men det fanns också motstånd mot regimen. En del har vi fått kännedom om som Stauffenbergs komplott och syskonen Scholls verksamhet under täckmanteln Vita rosen. Men det fanns andra. I journalisten och författaren Norman Ohlers gripande, tragiska och thrillerartade berättelse Infiltratörerna får vi möta ett nätverk av konstnärer, skådespelare, författare och många andra som av nazisterna kom att kallas Röda Kapellet, fast det är totalt missvisande. Det här var människor som var modiga och offervilliga och som ville ha bort nazistregimen. En av de ledande var Harro Schulze Boysen och hans stora kärlek Libertas (Frihet) zu Eulenburg. Harro drev en tidskrift som hette Gegner (Motstånd) där han ville föra en dialog med olika ideologiska inriktningar, inklusive nazisterna, för att åstadkomma en samverkan för landets bästa. Och han ville motverka hat och hot. Det var så klart en idealistisk tanke och Gegner blev också indragen och Harro och hans kompanjon Henry som var halvjude greps och misshandlades. Henry så svårt att han avled av tortyren. För Harro var det en vändpunkt, han ville hämnas på regimen och ville göra det inom institutionerna. Han fick anställning vid flygministeriet och en god inblick i nazisternas krigsförberedelser. Libertas å sin sida, var tämligen opolitisk, men hade ett gott hjärta och en magkänsla för rätt och fel, även om hon ville leva livet och göra karriär. Hon lyckades komma in vid filmen och bedrev propaganda för MGM. Men snart började även hon att utmana regimen genom att samla fotografier från övergreppen mot judar. Nätverket ägnade sig åt att sprida flygblad och sätta upp klisterlappar för att avslöja regimen och få folk att vakna. Motståndet bestod av sju vänskaps- och motståndsgrupper, löst sammansatta, utan organisatorisk ledning. Man försökte få ut information om nazisternas inblandning i spanska inbördeskriget, men den brittiske journalist som skulle föra informationen vidare till BBC vågade inte. Man tog även kontatkt med en rysk agent och försökte förmedla information om det förestående nazistiska angreppet mot Sovjetunionen, men Stalin trodde inte på uppgifterna, han trodde det var desinformation. Gestapo famlade länge i blindo, men genom ett misstag så fick de korn på en person som varit inblandad i att sända radiomeddelanden till Moskva. Han grips, torteras svårt och förlorar bland annat synen på ett öga. Till slut dukar han under och Gestapo kan börja nysta upp nätverket. Harro grips i slutet av augusti 1942, därefter sker gripandena på löpande band, 120 personer totalt grips. Gestapo är överraskade över omfattningen och vill inte att någonting ska läcka ut till allmänheten. Den konspiratoriska huvudanklagelsen blir förstås att nätverket är landsförrädare och att man samarbetat med fienden, bolsjevismen. Ingenting kunde vara felaktigare, motståndsgruppernas syfte var att bli av med den förhatliga nazistregimen, de var tyskar som förfärades över dess brutalitet. Av de 120 som arresterades, åtalades 77, 45 avrättades, däribland 19 kvinnor. Regimen försökte också utplåna minnet av dem. Dokument från rättegången förstördes och de anhöriga fick inte begrava dem. Dock kunde man inte förhindra att Harro strax före sin avrättning med hjälp av en murare lyckades mura in en dikt i Gestapo-fästningen, en dikt som upptäcktes i ruinerna efter kriget och som kunde överlämnas till hans föräldrar. Sista strofen i dikten löd: De sista argumenten är inte rep och giljotin. Och våra domare idag fäller inte världens dom.
Kommentarer
Trackback
