Ett sista farväl
Idag är det två år sedan min mor gick bort, på luciadagen, som hon älskat. Jag tänker lite extra på henne idag och tänder ett ljus. Hon var knappt två år från att bli 100 år. Jag minns hennes sista dag i livet särskilt starkt. Jag skulle ta henne till fotvården, men då jag kom till äldreboendet så hade sköterska, omsorgspersonal och två ambulansmän samlats i hallen och i mitten satt mamma i rullstolen och mådde illa. Jag fick följa med i ambulansen till sjukhuset och ambulansföraren trodde att hon fått en hjärtinfarkt. Det blev en lång dag på sjukhuset med flera undersökningar. En minns jag särskilt och det var då man skulle undersöka hennes ena ben med ultraljud. Mannen som skulle utföra det var väldigt osäker och mamma skrek i högan sky, gode gud hjälp, ropade hon som inte var särskilt religiös. Till slut fick jag säga till att det liknade mest tortyr, det han höll på med. Då avbröt han och hämtade en kollega, som var van och som snabbt avslutade undersökningen. Vi knuffades sedan ut från undersökningsrummet och fick hålla till där man tog in akutpatienterna bakom en skärm. Det kändes ganska ovärdigt. Min hustru anslöt och jag kunde hämta bilen som stod på parkeringen vid äldreboendet. När jag kom tillbaka kallade läkarna, en manlig och en kvinnlig, på oss och vi fick kliva in på ett rum där vi fick det tunga beskedet att mamma hade både hjärtsvikt och njursvikt och förmodligen propp i lungan. Läkarna trodde inte att hon skulle överleva natten. Det var inte oväntat, men kändes väldigt tungt. Då vi kom ut till mamma så fick jag ett leende från henne, som gjorde mig glad, det var det sista jag fick, för sedan gick hon mer eller mindre in i sig själv. Vi fick komma till en avdelning, där det fanns ytterligare en patient och det var väldigt trångt där. En personal kom lite senare in med mat, det var korv och potatis och jag försökte få mamma att äta lite, men hon tog inte mer än två tuggor. Sedan blev det enskilt rum och vi förstod vad som var på gång. Vi började nattvaket, mamma fick smärtstillande, förmodligen morfin och domnade bort. Vid elvatiden kände jag mig färdig efter en hel lång dag på sjukhuset och all spänning. Jag frågade min son som var van vid nattarbete om han kunde ta över några timmar och det gick bra. Hustrun och jag for hem och försökte sova lite grann, men det gick inget vidare. Vid halv sex på morgon kom sonen hem för att äta lite, han trodde det var lugnt och att det kunde bli utdraget med mamma. Vi gjorde oss i alla fall färdiga och for tillbaka till sjukhuset. Då vi kom in på rummet stod några sköterskor vid mammas säng och en av dem sa att hon just tagit sitt sista andetag. Jag strök henne över kinden och kände att hon fortfarande var varm. Sen bröt jag ihop och tårarna kom. Vi fick vänta i ett annat rum, medan man gjorde iordning mamma och sen kunde vi gå in och ta ett sista farväl.
Kommentarer
Trackback
