Sjukdoms- och barndomsskildringar
På sistone har jag läst två gripande sjukdoms- och barndomsskildringar. Först Göran Greiders Barndomsbrunnen och nu senast Niklas Rådströms Som har inget redan hänt. Om Barndomsbrunnen har jag skrivit här tidigare, nu några ord om Niklas Rådströms poetiska och existentiellt fängslande bok med djupdykningar ner i barndom, historia och litteratur. Både Niklas Rådström och Göran Greider får gå igenom ytterst tuffa behandlingar med cellgifter och Niklas Rådström dessutom en transplantation av blod från benmärg. Behandlingar som slår ut kroppen nästan fullständigt och gör att de mår fruktansvärt dåligt och blir oerhört trötta. Trots detta har de förmått skildra det som de går igenom, ibland ytterst detaljerat. Sjukdomen har också väckt barndomsminnen till liv. Kanske är det så att när man står inför det oundvikliga så söker sig minnena bakåt i tiden, ty man ingår inte längre, för att låna ett uttryck av Niklas Rådström, i de friskas medborgarskap. Livet som pågår där ute angår mig inte längre på samma sätt. Niklas Rådström uppehåller sig ganska mycket vid tomheten efter sin pappa som försvann tidigt från honom efter en skilsmässa och tidiga död. Han försöker därför på olika sätt att fylla tomheten med olika förhållningssätt. Han är ett mycket ensamt barn och någon vidare bra kontakt har han inte med sin mor, som är ganska känslomässigt frånvarande och upptagen av sitt arbete som journalist och sin försörjningsbörda. Periodvis bor han därför hos sin mormor och morfar. Både Barndomsbrunnen och Som har inget redan hänt är två böcker som jag varmt kan rekommendera.
Kommentarer
Trackback
