Tranströmer

Samma vecka som den fruktansvärda nyheten om flygkatastrofen i franska Alperna kablas ut nås vi av beskedet om Tomas Tranströmers frånfälle. De välförtjänta lovorden över hans diktning sprids och en del av hans fantastiska dikter citeras. Själv läser jag om hans korta minnesbok, Minnena ser mig. Tranströmers produktion är inte stor, hans dikter ryms så gott som i en pocket, men har högvärdig vikt. Även hans nertecknade minnen är kortfattade. "Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sin årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare", skriver han. Han liknar minnet vid en komet. I dess huvud finns barndomen och uppväxten, i dess kärna ryms de allra tidigaste minnena, de mest svåråtkomliga, i svansen de senaste. Tranströmer berättar omdet som kommit att prägla honom. Om morfar, lotsen, och barndomssomrarna på Runmarö. Om en frånvarande far och en ensamstående mor, lärarinna, som dagligen promenerade mellan hemmet på söder och läroanstalten på Östermalm. Om museer, framför allt Riksmuseet vid Frescati och dess samlingar. Om folkskolan, Katarina norra med dess lydnadscredo och hotfulla stämning, där bara planscherna i förrådet intresserade honom. Något jag själv kan känna igen mig i, ty även jag var fascinerad av planscherna i folkskolan, framför allt de med bibliska motiv. Tranströmer berättar vidare om stadsbiblioteket i Medborgarhuset och hur han fajtades för att få tillträde till vuxenavdelningen. Fascinationen för Afrika ledde till att han under en sommar företog en expedition på Runmarö, i fantasin blev det en expedition genom Centralafrika. På en karta ritade han ut sin vandring. Man förstår att det var en brådmogen pojke som levde mycket i fantasin och vars vetenskapliga intresse för skalbaggar och fjärilar på köpet gav honom ett sinne för det estetiska i tillvaron. Han berättar också om den panikångest som kom att drabba honom i tonåren och satte spår för livet. Vidare om realskolan, Södra latin, en maskulin värld, en suckarnas borg, exponerad i Ingmar Bergmans film Hets. Slutligen skriver han om gymnasiet och latinlinjen, där en lärare, Bocken, kom att betyda mycket för honom och hans diktning. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0