krille tvärvigg

Pingsten kallas hänryckningens tid. Och för de kossor som igår på pingstafton slapp ut på grönbete måste det ha tett sig som hänryckning. Ett dukat smörgåsbord väntade och att man skuttade och gjorde krumbukter var inte så konstigt. Tillsammans med flera hundra vuxna och barn vid granngården kunde vi glädjas åt detta sällsamma och får man kanske säga allt mer exotiska skådespel. För mjölkbönderna blir allt färre, man räknar med att minst en gård försvinner varje dag. Hänryckningens tid är det också för maskrosen och strömmingen. Maskrosorna bjuder nu ut sina gula blomkorgar till alla och envar. Och så nogräknad är man inte heller, om man borrar sig genom asfalt eller betong gör detsamma. Upp ska man. Det finns en obändig kraft hos denna växt och att miljöpartiet valde den som symbol var förstås ett lyckokast. Frågan är väl bara om man nu kan leva upp till den kraften. Man har nu blivit ett regeringsparti och med det följer ett ökat ansvarstagande och en ökad anpassning. Den underifrån kommande kraften har kanske tömts på en del av sitt innehåll. Lektid är det också för strömmingen och med det följer en stor tillströmning av hugade strömmingsspekulanter. Då jag for genom stan kunde jag se hur de uppfyllde hela Kattvikskajen, där lastfartyg förr lade till för att lasta virke. Husbilar och husvagnar trängdes med varandra och metarna stod på rad med sina fångstredskap i förhoppning om god fångst. Förhoppning om fisk hade också de tärnor, som jag och min hustru följde från stranden vid Storsand. Särskilt en tärna var i farten och gjorde eleganta turer fram och tillbaka, vände i luften och dök med näbben före, dock som det verkade utan resultat. Då tog den sig för att simma i vattnet och se nu lyckades den få tag i fisk. Den klev upp på en sten och började mumsa i sig fångsten. Längre bor på stranden höll två tärnor på med ett parningsspel, en tredje försökte tränga sig emellan som i ett triangeldrama men blev bryskt bortmotad. Ja, hänryckningens tid var det!