krille tvärvigg

Vi for till Storsand och havet för att kolla läget i stugan, som ägs av min dotter och svärson. Vi for på en väg som var som ett knaggligt tvättbräde och med meterhöga snövallar efter veckans snöoväder. Men idag var det klart och kallt, termometern visade minus 23 grader på morgonen. Framme vid stugan var tystnaden bedövande, snötäcket inte alls det befarade. Inte alls mycket snö på växthustaket eller hustaket, det mesta hade väl blåst av i den hårda nordostliga vinden under snöstormen. Fågelbordet hade skador efter en hackspetts framfart, en ruta var trasig i det ena facket och alla solrosfrön borta. Jag fyllde på nytt. Vi gick en sväng till stranden. Stenarna utmed stranden såg ut som polerade smycken, en överdragen av is, så den kom att likna Mårran i Tove Janssons böcker eller en förstenad valross. Ett rävspår i snön ledde fram till en uppkastad grop, där skymtade ett avgnagt ben, var det ett självdött rådjur, omöjligt att se och vi hade ingen spade så vi kunde gräva fram kadavret. Längre bort på stranden hade vågorna vräkt upp ett berg av tång, vars mörka färg avtecknade sig bjärt mot den vita snön. Isen inne i viken hade inte lagt sig, utan nu svävade små rutor av is omkring som speglar i vattnet. Jag blickade ut mot den avlägsna horisonten som avtecknade sig som ett vitt dis. Inga fartyg gick att se. Vi gick tillbaka till stugan och klev in i dess värme, som trots endast elva plusgrader avskiljde sig angenämt mot kylan utanför. Vi hällde upp var sin mugg varm choklad och knaprade i oss ett par medhavda skorpor till den värmande drycken. Efter någon timme for vi tillbaka till civilisationen på en knagglig och ojämn väg. Vi hade inte en mött en enda människa, bara sett en kvinna som skidade utmed stranden.