krille tvärvigg

 I Min kamp, första delen av Karl Ove Knausgårds långkörare, skriver han på sidan 321 om den rädsla han som barn kände för badrummet i farmor och farfars hus. Det var en cistern med en mörk metallspak, varifrån det kom ett brus då någon spolade på toaletten. Bruset kom inifrån mörkret och skrämde honom ordentligt. Detta fick mig att minnas den rädsla jag drabbades av då jag skulle uppsöka toaletten i det badhus vi bodde i på 1950-talet. Familjen bodde på övervåningen i huset, men där fanns ingen toalett, utan man tvangs gå ner för  trappan till badhusets omklädningsrum. Jag drog därför ut på toalettbesöken i det längsta. Men så blev jag till sist tvungen att besöka toan. Det var särskilt läskigt om det hunnit mörkna ute. Jag gick sakta ner för trappan för att liksom skjuta på det obehagliga. Då man kom in i badavdelningens omklädningsrum låg toaletten till höger. Man måste vika om ett hörn och precis när man kom in innanför dörren fanns en hytt, där man kunde klä om sig, med ett fördraget draperi. Jag fick för mig att någon stod och väntade på mig bakom det där draperiet, kanske försedd med en kniv och jag väntade bara på att han skulle hoppa fram. Jag gick därför hastigt in på toan och satte mig och lyssnade efter ljud. Och ljud fanns det ju, för det lät från alla rör i huset och ibland knäppte det från väggarna i trähuset. Jag gjorde snabbt ifrån mig toabesöket och någon risk för hemmorojder var det inte. Badkvällar var det ju helt annat. Då var det skratt och prat från karlarna som bytte om och då kändes det alls inte så farligt att besöka toaletten.