krille tvärvigg

Idag citerar jag ett långt stycke ur Kaplans dagbok, eftersom det visar på en förändring av levnadsvillkoren i Warszawa. Det är från dagboken den 27 juni 1940. Kaplan skriver: "Formellt finns det för närvarande inte något ghetto i Warszawa, men i praktiken existerar det ett ghetto. Sådana levnadsvillkor har uppstått, att judarna själva oavsiktligt har skapat ett ghetto. På de breda och vackra ariska gatorna ser man inte en enda jude - utom assimilerade halv- , tredjedels - och kvartsjudar, vilkas hem ligger bland icke-judarnas. En jude märkt med skammens tecken avstår helt enkelt från att visa sig på de gatorna....De tiotusentals flyktingar som flydde till Warszawa har likaledes slagit sig ner bland sina olycksbröder i de judiska kvarteren. Det finns inte någon judisk fastighet vars invånarantal inte har mångdubblats. De som fått sina hem brända, flyktingar och landsflyktiga har alla kommit till. Och därför är gatorna i de judiska kvarteren fulla av oväsen, med en omåttlig trängsel. Trottoarerna är så fulla av folk att det helt enkelt inte går att komma fram, och därför knuffas strömmen av människor ut mitt i gatan. En bullersam trafik av folk pågår utan avbrott från tidigt på morgonen till timmen före utegångsförbudet. Bråket där ute gör en döv, om man har oturen att bo mitt i detta stormiga hav. Dessutom blir den bullrande trafiken högljuddast strax före kvällen. Vid den tiden är det, förutom de förbipasserande som sköter sina angelägenheter, många flanörer bland den bekymmerslösa ungdomen, vilka inte skiljer på goda tider och onda. När parkerna har stängts, teatrarna är tomma, när det är farligt att lämna staden, när lägerplatserna är övergivna och bioföreställningarna förbjudna - då koncentreras allt till Leszno - och Kamelickagatorna. Segrarna är inte förtjusta i det heller. De har meddelat Judenrat att detta bör söka minska den judiska trafiken på dessa gator. De är mycket känsliga, de står inte ut med skratten som klingar ur de judiska ungdomarnas munnar - trots att de berövats rätten att leva, och alldeles särskilt att vara lyckliga och bekymmerslösa - vid en tidpunkt då det tyska folket sörjer förlusten av blomman av sin ungdom, som stupat för fiendens svärd. Och medan de var i farten tillfogade de en varning: Om Judenrat är ur stånd att tysta den bullrande trafiken med egna metoder, då skall de göra det med sina. Och vi vet redan hur de metoderna smakar," avslutar Kaplan.