krille tvärvigg

Minnesfunktionen kan ibland ta sig märkliga språng. Idag när jag satt och läste Ian Kershaws mäktiga bok Slutet, om Hitlertyskland 1944-45, så kom jag plötsligt ihåg vår gamle busschaufför Seth, som i flera år träget körde oss till Läroverket i stan. En sträcka på cirka 40 kilometer höst, vinter som vår utan några incidenter. Fick han någonsin ett tack, var det någon som ägnade honom en tanke. Som begrep det ansvar han hade med bussen full av ungdomar upptagna av sig själva och sina tilltänkta stordåd i framtiden. I åratal lotsade han oss fram och tillbaka mellan hemmen och stan. Hur såg han ut, hur var han som människa? Han var en stadig, satt person, lite av en brottartyp om något sådant legat för honom. Näsan var stor och framträdande, ögonen små och tämligen uttryckslösa, eller neutrala. Som busschaufför hade han troligen varit med om en hel del och visste hur människor kunde vara. Han var inte överdrivet serviceinriktad, tyckte nog att det gjorde detsamma om man åkte med bussen eller inte. Om något paket eller annat oformligt paket skulle med såg han inte särskilt glad ut, suckade nästan och såg uttråkad ut. Han hade stora nävar, som bestämt men ändå milt grep om den beigefärgade ratten. Han var tunnhårig, men han blottade sällan skallen, utan bar nästan för jämnan en bred skärmmössa på skulten. Han harklade sig oupphörligt när han körde, tycktes alltid ha en tupp i halsen. Han talade med en låg och dov stämma, som en björn. Det var sällan eller nästan aldrig jag såg honom arg. Ur öronen stack håret fram som en solfjäder. Han bodde i grannsamhället, Solstadström, en bedagad idyl. I ett hus som låg vid ån som förband sjön Maren med en vik av Östersjön. Han hade en son, Sune, som var ett mobbningsoffer i skolan. Det är det lilla jag vet om honom, fast han i åratal var en del av min vardag.