krille tvärvigg

Den här dagen, då Elias har namnsdag, går tankarna till morfar. Om jag blundar kan jag se hans lilla gestalt, där han lunkar iväg med händerna på ryggen som en skridskoåkare. Då morfar gått i pension, flyttade han och mormor in i en nybyggd pensionärslägenhet bara ett stenkast från där jag bodde med mina föräldrar. Jag sprang rätt ofta hem till dem och blev genast bjuden på saft, som mormor gjort själv. Hon var som vanligt i full verksamhet, ibland gjorde hon ost, ibland bakade hon bröd. Morfar å sin sida satt mest och läste tidningar, Skogs- och träindustriarbetarnas tidning SIA, bildtidningen SE eller lokaltidningen. Men medan han läste höll han uppsikt över mormor och spisen. Om hon glömde stänga av ugnen var han snabb att påpeka det, vilket irriterade henne. - Har du inget annat å göre, än kontroller mig, sa hon då. Morfar var en hängiven sosse, även om han aldrig deltog aktivt i något partiarbete. Längre fram, då jag fick rätt att rösta, uppmanade han mig alltid att jag skulle rösta rätt. Jag nickade, men då valdagen kom gav jag min röst till kommunisterna som pappa. Det var svårt att kommunicera med morfar för han var stendöv. Det var troligen en följd av det arbete han haft vid sågen, där han stått vid en kapa och sågat virke. Och på den tiden använde man inga hörselskydd. Dövheten gjorde honom socialt isolerad. Visserligen hade han en hörapparat, men den stängde han av med jämna mellanrum för att spara på batteriet. Och sanningen att säga så kunde han heller inte riktigt hantera den. Han var ganska opraktisk av sig och då han och mormor skulle göra något tillsammans, t ex skaka mattor var det ett himla liv. Mormor grälade och förbannade morfars tafatthet och morfar blev ilsken som en bålgeting. Morfar hade i yngre dagar arbetat som stabbläggare och det hade satt sina spår, ena axeln var lite sned och hoppade lätt ur led. En gång försökte han mota bort några ungtjurar som förirrat sig in bland pensionärshemmets planteringar. Han fick fatt i en bräda och rusade mot tjurarna som en tjurfäktare, men då han höjde brädan över axeln hoppade den ur led. Det blev en skyndsam transport in till lasarettet i stan drygt 3 mil bort. Då mormor dött kom han att äta middag hos oss varje dag. Han brukade komma vid tvåtiden och sedan ta sig en promenad, ofta upp till den nyanlagda riksvägen, där han slog sig ner på en sten och iakttog biltrafiken. Då han kom tillbaka sa han: -Hundan va de kör. Va brått de har nuförti´n. Han som aldrig ägt annat än en cykel hade svårt att förstå den nya tidens brådska.