En bror att minnas
Idag skulle min bror Ove ha fyllt 72 år. Men kort blev hans levnad, inte ens 19 år hann han fylla. En helt onödig och meningslös olycka stäckte hans liv. Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Men det som vi i familjen ältat och inte kunnat förstå är hur han den där ödesdigra septemberkvällen för 53 år sedan kunde gå med på att sätta sig i bilen för en kappkörning. Det var visserligen en fest och en hel del alkohol hade intagits så omdömet var väl påverkat. Men de som kom dit till festen kände han ju inte och hans kompisar nekade till att följa med. Men Ove var kanske lite av en normbrytare, en orädd pojke. Som femåring var han nära att drunkna när han klev in i ett båthus och gick genom den förrädiska isen. En äldre kompis lyckades få upp honom. I tonåren lät han håret växa långt och fick mycket skit för det, rektorn på läroverket tvingade till och med min mor att gå till frisören med honom, något som hon sedan ångrade hela sitt liv. Efterspelet till olyckan blev sällsamt tråkigt. Han som kört bilen försökte skylla ifrån sig och lägga skulden på min döde bror för att slippa fängelsestraff. Till slut kröp det i alla fall fram att det var han som kört, när en av hans kompisar medgav hur det gått till. Min bror var drygt fyra år yngre än mig och vi var ganska olika. Åldersskillnaden gjorde att vi ingick i olika kompisgäng. Hans stora intresse var musik och han bildade ett popband med sin kusin och ett par kompisar till. De gjorde succé på Folkets Hus på orten och om han fått leva kanske det kunnat bli något av det. Och kanske också han och jag kommit närmare varandra med stigande ålder. Men istället kom den tragiska händelsen att ligga som en skugga över våra liv. Min mor frågade sig ända in i slutet av sitt liv varför det skulle behöva hända.
Kommentarer
Trackback
