krille tvärvigg

Den 4 maj 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok. "Führerns seger i Norge har försänkt mig i den djupaste förtvivlan. Ibland smyger sig ett hemskt tvivel in in mitt hjärta:Tänk om deras stora militära styrka kommer att underkuva hela Europa?" Kaplan är medveten om att det bara är fråga om en partiell seger, men det understryker ändå allvaret och visar att västmakterna är så splittrad att den inte kan erbjuda nazisterna motstånd. "Den tyska pressen jublar, och det plågar mig att läsa alla lovord om den tyska armén, eftersom jag inser att verkligheten inte motsäger dem. Englands undergång kommer att betyda slutet för Israels folk; en ny värld kommer att då skapas, i vilken det inte finns någon plats för judarna", avslutar Kaplan pessimistiskt. Den 6 maj fortsätter han: "Ibland beslutar jag att upphöra att läsa de tyska tidningarna, men jag erkänner utan att skämmas att det inte är för de förolämpningarnas skull som de riktar mot det judiska folket. Det finns en annan orsak: de är fulla av glada nyheter om segrar i Norge och om det stora nederlag som engelsmännen led, vilket tvingade dem att fly för livet i sina fartyg sedan de hade begravt etthundratjugosju marina enheter i havet under en enda månad (april), förutom de tusentals män som stupade i strid. De framhäver varenda seger, antingen den är stor eller medelmåttig, och än mer när det är en stor seger. Jag vet att alla dessa notiser är nazistiskt färgade, men inte desto mindre inser jag, till min stora sorg, att det finns en kärna av sanning i dem."