krille tvärvigg

I den andra delen av Steinbecks Vredens druvor har familjen Joad äntligen nått fram till Kalifornien. Men den förhoppning de hyst om ett bättre liv kommer snabbt på skam, då de upptäcker att det är jättesvårt att få något jobb. De får nu konkurrera med tusentals andra om de jobb som finns, ofta underbetalda, eftersom ägarna utnyttjar situationen med så många arbetssökande. Familjens första anhalt blir ett tältläger med vidriga förhållanden och här blir de inte kvar särskilt länge. De söker sig till ett statligt läger, där förhållandena är avsevärt mycket bättre, med varmt vatten, vattenspolande toaletter, bad och dusch och dans på lördagskvällar. Och inga poliser som stör. Människorna är också mycket mera sällskapliga och vänliga. Och allt vore jättebra, om det inte vore för det här med arbete, ty det måste man söka hos privata ägare, vilka inte kan erbjuda annat är kortvariga anställningar. Familjen tvingas därför ut på vägarna igen. De lyckas nu få jobb med att plocka persikor, men det visar sig att de nu blivit strejkbrytare, eftersom de som jobbat där tidigare gått ut i strejk. Tom som söker ta reda på vad som försiggår, träffar så Casey, den före detta predikanten som nu blivit strejkledare, då han insett att endast den kollektiva kraften hos människorna kan förändra någonting. Men i ett tumult med polis och vakter blir Casey dödad och Tom som blir ursinnig över sin väns död slår ihjäl en av vakterna, blir själv skadad och måste nu fly och gömma sig för att inte råka illa ut. John Steinbeck påminner oss idag om det ogina samhälle som uppstod efter depressionen på 1930-talet med massarbetslöshet och bolag som var allenarådande. Människor saknade nästan allt och svalt ihjäl. Bostäder saknades och man fick handla på kredit i bolagets affärer. Det är en lärdom som vi bör ta fasta på nu då vi i coronatider kan möta en ekonomisk depression igen. Steinbeck visar också att det är när människorna får rå sig själva och miljön är trivsam, som i det statliga lägret, som människor mår bäst. Det är också en lärdom, offentligt ordnad välfärd är bättre än marknadssamhällen, där var och en är hänvisad till sig själv. Vredens druvor har också lite av bibliska dimensioner. Predikanten Casey är något av en Jesus-gestalt, som går ut i ödemarken för att söka sin själ, men som finner att han endast i samklang med andra människor kan göra något gott. Och precis som Jesus blir han ett offer i kampen för rättvisan. Det skyfall som boken avslutas med liknar också på sätt och vis en syndaflod. Romanen slutar med att den olyckliga Sarons ros, som förlorat sitt barn ger di åt en utsvulten man. En solidarisk gest även det av bibliska mått.