krille tvärvigg

Dagens namn är Åke. Så hette min far och så är även ett av mina tilltalsnamn. Ett av mina barnbarn har också fått detta namn sig tillagt. Idag kommer jag att tänka på min far lite extra. Han växte upp i ett sågverkssamhälle i norra Småland, som ett av sju syskon i ett rum och kök. Han och hans två bröder blev samhället troget. Men på sågen ville han inte jobba, utan lyckades komma in som biträde i Konsumbutiken. Jag kan se honom för mig med blyertspennan bakom ena örat, riva av en papperslapp och snabbt som ögat räkna ihop summan kunden skulle betala. Han var en fena på huvudräkning. Efterhand fick han ansvaret för charkdisken och gick en styckningskurs. Han blev duktig på olika styckningsdetaljer. Han var begåvad och skulle säkert ha kunnat göra karriär någon annanstans. Mamma försökte flera gånger få honom att söka sig till en stad, där hon tyckte att jag och min bror skulle ha större möjligheter än i det ganska trångsynta sågverkssamhället. Men han ville inte, gjorde några halvhjärtade ansökningar till jobb, men då han fick ett svarsbrev med tack för visat intresse blev han närmast förnöjd. Vad som hindrade honom att ta steget vet jag inte. Kanske trodde han inte på sig själv, det är ju en sjuka jag själv ärvt. Eller så var han belåten med sitt liv, även om han muttrade över det ibland. Kanske ville han inte lämna föräldrarna och det sociala umgänge han hade. Han var ju dessutom mycket omtyckt i affären. Efter många år som underbetalt butiksbiträde fick han så småningom erbjudande att bli föreståndare och efter mycket tvekan tog han på sig ansvaret. Vi flyttade nu in i en tjänstebostad ovanpå butiken och levde dess liv både vardag och helg. Pappa blev nu mer eller mindre ett med butiken. Hade svårt att släppa den även på söndagar och helger. Då mamma propsade på en promenad, ursäktade han sig med att han hade så mycket att göra i butiken. Det blev istället jag som kom att följa henne på promenaderna. Då jag själv kom i den åldern att jag skulle ut i världen, så tyckte han att jag gott kunde jobba på sågen, han hade själv glömt bort att han inte velat göra det, vilket min mor påminde honom om. Och att jag eller min bror skulle jobba i butiken var han motståndare till, vilket var lite märkligt. Tydligen ansåg han det på något sätt som lite fult att låta sönerna få en fördel. Kanske var han rädd för snacket i samhället också. Man skulle inte förhäva sig. Han var också tämligen snål med beröm, det hände aldrig att han gav mig något beröm för mina prestationer på fotbollsplanen. Och då en av hans bröder sa att jag var för rädd på plan, så hade jag önskat att han sagt ifrån och stöttat mig. Men det gjorde han inte, han förblev tyst. Dock blev han mäkta stolt över mig då jag lyckades ta studentexamen, det märkte jag. Då vi flyttat till Växjö kom han då och då och ville att vi skulle gå och titta på Öster i allsvenskan. Han var mycket fotbollsintresserad, hade själv spelat och hade rykte om sig som hårdför back. En gång såg jag honom också på plan, då var han 38 år. Han spelade centerhalv och nickade bort nästan alla bollar som kom inom straffområdet. Jag kände stor ömhet för honom då. Då han blivit pensionär tog han äntligen steget bort från sågverkssamhället. Han ville inte bo kvar i butiken för han trodde inte att han skulle få någon lugn och ro. Mamma och pappa köpte ett radhus i stan och mamma började jobba på ett äldreboende medan pappa skötte hushållet, ett omvänt förhållande mot tidigare. Han hade fått diabetes och måste sköta måltiderna. Han satt mycket och lade patiens och en gång frågade jag honom om han tyckte det var långsamt och om han längtade tillbaka till sågverkssamhället. Men det förnekade han. Vid en läkarundersökning upptäckte man att han hade prostatacancer. Han opererades, men tumören hade spridit sig utanför prostatan och hans liv gick inte att rädda. Han blev blott 69 år gammal.