krille tvärvigg

En söndag med snöblandat regn, blir till en innesittarsöndag. Inget som pockar på att göra. Trädgården ställer inga krav och höns och tupp vill inte ut. Frun växtfärgar och lukten av garn sprider sig i hela huset. Den är dock inte oangenäm. Ja, det måste finnas sådana här ganska tråkiga dagar också. Själv grottar jag ner mig i böckernas värld. Läser äntligen P O Enquists genombrottsroman Magnetisörens femte vinter som jag köpte för mycket länge sedan. Jag har även bestämt att läsa om Musikanternas uttåg, som jag läst två gånger tidigare. P O Enquist är en av de stora diktarna i svensk litteratur. Det känns lite tomt att han inte längre finns bland oss, men hans böcker finns ju kvar. Jag har också fortsatt med Steinbeck, börjat läsa hans Öster om Eden, som fanns i mammas bokhylla, men som jag gissar att varken hon eller min far läste. Däremot har jag för mig att de var och såg filmen i Folkets Hus. För jag har ett svagt minne av att de pratade om den. Visst var det väl James Dean som hade en bärande roll i den filmen? Han var ju en av 50-talets stjärnskådespelare. Talade nyss med den äldre kvinna som jag är god man till. Hon bor sedan början av mars på ett äldreboende i staden. Dit fick hon flytta in precis då coronaepidemin slog till och hon har mycket svårt att förstå att vi inte kan komma och hälsa på henne. Ni har ju bil, säger hon, det kan väl inte vara så svårt att komma hit och hälsa på mig. Jag har ju inga vänner, sitter som i ett fängelse, säger hon med gråten i halsen. Hon är ensam kvar av syskonen och hennes närmaste i Finland är två brorsdöttrar. Ursprungligen kommer hon från Karelen, men fick fly därifrån under vinterkriget. Först fick hon vistas hos kusiner, men tretton år gammal kom hon till Sverige över bron i Haparanda. Och sedan bodde hon hos sin mamma i en by i Tornedalen. Mamman hade flyttat ihop med en bonde där. Hon utbildade sig sedermera inom hushåll och var i flera år kostchef här i stan. Men på äldre dagar blev hon dement och det var där jag kom in i bilden som god man. Vi kände henne från den tid som vi var koloniägare, där vi hade stugorna intill varandra. Ja, nu har vi fått sälja hennes lägenhet, som hon satte så stort värde på och bott i närmare fyrtio år. Ja, livet är inte alltid rättvist.