krille tvärvigg

Under några veckor har jag följt serien om Kennedys. Den gjorde att jag påmindes om den chock jag kände då beskedet om mordet i Dallas kom. Och än värre blev det då även brodern Robert mördades. Kennedybröderna stod, trots att de inte var Guds bästa barn, för ett hopp, för en känsla av förändring i ett sargat USA. Men även ett hopp för den övriga världen. De var unga och entusiastiska och de bars fram på en våg av hänförelse. Det var skönt att påminnas om detta i en tid då en annan president står för helt andra värderingar. Samtidigt visar serien tragiken i familjen, det olycksöde som tycks följa den. Tre bröder dör, en i kriget och två för mördares händer, en syster lobotomeras och så vidare. Olyckorna tycks aldrig ta slut. Och så hatet som fanns, för att Robert tog itu med maffian och korruptionen och att man engagerade sig mot rasmotsättningarna. Och så att de var katoliker, att påven kunde styra dem. Fördomar och religiöst konservativt högerextremism, vilket vi även sett under Obama-epoken. Amerika är tillbaka i splittringens tid. Serien ger också kvinnorna sin plats. Modern Rose var en skicklig politiker som gav John och Robert gott stöd i deras kampanjer. Och Jackie Kennedy visade ett beundransvärt mod efter Johns död och Ethel, Roberts hustru, var också en stödjande person. Patriarken i familjen, Joe, var väl delvis en orsak till att det gick som det gick. Han försökte få sönerna att leva upp till sin egen dröm om att bli president. Och det gick väl inte alltid så snyggt till. Serien utmynnar i förhoppningen att en ny Kennedy ska träda fram och ena landet. Vi kan ju alltid hoppas.