krille tvärvigg

Den 31 maj 1940 reflekterar Chaim A. Kaplan i sin dagbok om dödens vikt och betydelse. Att de mångas död inte upprör oss mer än en kort stund, medan en persons död kan ge en skakning i själen. Så här skriver han: "Varje krig är en meningslös verksamhet och dess deltagare är, i mina ögon, vanliga mördare; när de dör är det ett offer utan all mening. Låt slagorden om hjältars död basuneras ut - de har inte makt att göra det krokiga rakt. Jag håller mig till min övertygelse: Inte ens ett fosterland är skäl nog för en människa att offra sitt liv, eftersom hela världen är ett fosterland. Ty när kärlek och broderskap råder i världen finns det inte behov av något fosterland. Varje fosterland är en bra affär för åtskilliga miljoner eller för åtskilliga tiotusental, och de stora massorna är ingenting annat än villiga slavar åt dem som har makten". Och han fortsätter: "Mycket kan sägas om de här frågorna. Till sin form är de paradoxala, men det finns en inre sanning innesluten i dem. Om man säger: I det eller det slaget dödades etthundratusen människor, då uttrycker man sin förvåning under ett enda ögonblick, utan medlidande, utan den rysning i själen som upprör en när man ser en enda individ dö. Var och en vet på förhand att kriget endast är till för dödandets skull, eller för att man skall bli dödad. Själva dess väsen är ömsesidigt blodbad. Den part som dödar de flesta är mest lovvärd. Strategin, som är huvudsaken, fördunklar offret. Vem ägnar de stupades gravar någon uppmärksamhet eller de sårades och de döendes lidanden? De betyder ingenting. Det som betyder något är huruvida det slag som utkämpades var ett prov på framgångsrik strategi eller inte. Sensation och ingenting annat!" Och så avslutar Kaplan: "Jag är profeten Jesajas sonson, och jag är helt ense med min förfader i detta att blodsutgjutelse är avskyvärt för mig, i varje form. Det kan sägas att detta är feghet. Jag skäms inte för denna föraktliga egenskap."