krille tvärvigg

Igår firades fredsslutet lite varstans i världen, även om det var ett rumphugget firande på grund av den coronaepidemi som nu lamslår världen. För vissa länder som Tyskland och Japan till exempel som var angriparländer måste firandet kännas lite tveeggat. Ändå kan de förstås hedra sina avlidna medborgare. Här i Sverige vet jag inte om vi ens firade fredsslutet, kanske jag bara är dåligt informerad. På TV2 visades dock en intressant dokumentär om fotografen Lee (och där försvann efternamnet, man börjar bli glömsk) som bland annat tog skrämmande bilder från Dachau. Här började jag tänka på min far igen. Han lämnade efter sig ett helt album med bilder från hans lumparliv under kriget. Det är bilder från luckan, där en radio syns i bakgrunden som meddelade sina hotfulla nyheter. Och det är övningar ute i fält. Den första bilden i albumet är minnesstenen från Armasjärvi, där mer än 40 soldater drunknade i sjön. Att den är först i albumet har jag tolkat som att den berörde honom djupt. Jag besökte själv sjön på en av våra resor till Finland. Det var en dyster sjö omgiven av skog och med några gårdar. I backsluttningen ner mot sjön pilade backsvalor kring. Sedan besökte vi också Storsien, där kommunister och radikala människor hade förvarats som säkerhetsrisker under kriget. Av det lägret fanns inte mycket kvar. En ortsbo jag frågade visste inte heller mycket, hade bara hört talas om det. Ja, medan kommunister och socialdemokrater och allmänt radikala element hölls i förvar, så kunde nazisterna agera öppet. Det var dåtidens politik. Min far var ute i beredskap i två omgångar, först på Gotland och sedan i Dalsland och Värmland upp mot norska gränsen. Han berättade inte mycket om den här tiden. Mer än att han en gång varit vakt vid en järnvägsstation, då tyskarna passerad med tåg. De hade satt upp brännvinsflaskor och annat i fönstren för att visa hur gott ställt de hade det. Vaktuppdraget var att skydda de tyska soldaterna från sabotage och han avskydde det. Själv föddes jag ett par månader efter krigsslutet lyckligt ovetande om vad som förevarit. Men snart var det kallt krig och atombomben kom att hänga över vår generation som ett damoklessvärd. Vi blev terrorbalansens barn. Och där lever vi väl på sätt och vis fortfarande, även om det nu är en epidemi som mest upptar våra tankar.