krille tvärvigg

Nationaldag, men det känns inget särskilt för det. Jag cyklar genom villaområdet i den östra stadsdelen. På tomterna prunkar syrenerna i blått, lila, vitt och mörkrött som fyrbåkar. Hemma på tomten har de blåa slagit ut, men de vita är ännu bara i knopp. Kanske gör de som Folke Isaksson beskriver dem i en dikt: "Den vita syrenen skyggar med sin ömhet vänd inåt..." Nej, tror inte det, snarare beror det på att den har ett mer utsatt läge på vår blåsiga tomt. Inte heller den ungerska syrenen har slagit ut hos oss, men den brukar ta längre tid på sig. Syrenens tid är dock ack så kort, snart har den tappat sin färg och fallit till marken i stora skräpiga högar, som små fallna stjärnor. Precis som kåldolmar har syrenen importerats från Turkiet läser jag i Stefan Castas förtjusande bok "Blommorna är jordens ögon". I sydösteuropa växer den vild, men hos oss är den ståndaktig som en indelt soldat och flyttar sig ogärna. Kanske blir det annorlunda nu när klimatet blir varmare. Dess turkiska namn är lilak, vilket går igen i engelskans lilac och franskans lilas. Det syftar så klart på färgen. Men hos oss fick den namnet syren av Linné efter det latinska släktnamnet Syringa. 1635 kom syrenen till Sverige då Olof Rudbeck planterade den i Uppsala. Den blev snabbt en populär växt eller buske, som planterades vid soldattorpen. Syrenbersån har väl för många ett nostalgiskt minne. Själv har jag också ett minne av den hos mormor och morfar, innan de flyttade till pensionärshemmet. I bersån bjöd mormor på saft och kakor på högsommardagarna, medan humlor och bin surrade i lövverket. Syrenbersån har sedan dess något vemodigt och sorgset över sig. Är det kanske för att den påminner en om den förlorade barndomen?