krille tvärvigg

Då jag senast var hos min drygt 96-åriga mor, så kom vi av en händelse att prata om de år då vi bodde i badhuset i det samhälle där jag växte upp. Jag var 10 år då vi flyttade in i badhuset, som ägdes av Röda Korset. Mamma skulle sköta om badverksamheten mot att vi fick bo där hyresfritt. Det här var på 1950-talet och många invånare i samhället saknade fortfarande badmöjligheter. De hade på sin höjd en badbalja att tvätta av sig smutsen i. Själv kom jag att trivas väldigt bra i badhuset. Jag fick ett eget krypin, även om det inte var större än en garderob. Huset låg vid en vik och bara ett stenkast bort fanns en badplats, där jag kom att ta olika simmärken. Och på vintern kunde vi nyttja vikens is till att spela bandy på. Jag hade också mormor och morfar på nära håll i pensionärshemmet. Men för mor var det arbetsamt. Torsdagar hade skolan bad och på kvällen var det kvinnornas tur. Fredagskvällar och lördagar var vikta för männen. Och speciellt fredagskvällar var det hektiskt, då karlarna kom efter dagens arbete på sågen. Mamma fick ränna som en skottspole nedför den smala och branta trappan ner till källaren, där pannan fanns. Innan badkvällarna måste hon också städa omklädningsrummet, lyfta upp de tunga trallarna och göra rent under dem. Och hon fick också ta hand om den ved som kördes från sågen med en traktor och kasta in den genom en lucka. Pappa som arbetade i Konsum hade inte tid att hjälpa henne, han hade ju långa arbetsdagar. Och jag tänkte sällan på att hjälpa henne. Någon gång minns jag att jag hjälpte till att kasta in veden. Men det mesta fick hon sköta själv. När jag påminner henne om det nu så säger hon: - Ja, jag var stark på den tiden. Vi bodde i badhuset i fem år. Då fick pappa chansen att bli Konsumföreståndare och det blev tal om att flytta till Konsum, där det fanns en tjänstebostad på övervåningen till Konsumaffären. Nu får jag av mamma veta att pappa hade velat bo kvar i badhuset, men det satte hon sig emot. För hon orkade inte hålla på med det slitsamma arbetet längre. Själv tyckte jag nog också att det var synd att vi flyttade till Konsum mitt i byn. Jag saknade lugnet vid viken, där vattnet ständigt skiftade och jag hade nära till mormor och morfar.