krille tvärvigg

Vi gör en söndagstur till stugan på Storsand. Det har snöat mycket sedan vi var här sist och för att kunna parkera bilen måste vi skotta. Och vi gräver också fram sopkärlen som hamnat under snön och rullar in dem på gården. Ser att havet frusit till och att någon har åkt skidor närmast stranden. Det har bildats som små kullar här och var på isen, det måste vara stenar som täckts av snön. Det ser ut som gräddbakelser. Vi pulsar fram till stugan genom snön, som på vissa ställen räcker ända upp till knäna. -Nu kan det inte va lätt att va älg eller rådjur, säger jag till hustrun. Men ett harspår ser ut att sväva ovanför snön, den tycks ha det bättre ordnat för sig. En talgoxe tjoar till då vi närmar oss stugan. -Här kommer maten tycks han meddela. Och mycket riktigt så fyller jag på den lilla behållaren med solrosfrön och hänger tillbaka den på ställningen. Vi skottar undan lite snö och slår oss ner utanför husgaveln, plockar fram den medhavda chokladen och skorporna. Härifrån kan vi iaktta fåglarna och det dröjer inte länge förrän en talgoxe gör ett prövande försök att norpa åt sig ett frö och störtdyker sen in i en enbuske med fångsten. Snart är han (eller är det en hon) tillbaka, konstaterande att det där gick ju bra. Strax får han sällskap av två talgoxar till. Vi låter dem hållas och njuter av solen som faktiskt värmer och den varma chokladen. Vi lyssnar till stillheten som bara störs av fåglarnas små läten. Vi tolkar det som att de är nöjda med skaffningen. Ja, tänk vad lite frön kan göra.