krille tvärvigg

Vi dignar under snö, under meterhöga drivor. Annat var det i fjol ser jag av min dagbok, då noterade jag denna dag åsynen av tofsvipor på täkten. Och dagen före hade jag sett ett gäng sångsvanar rasta på sin färd norrut. Nu finns inte skymten av vårfåglar och det kommer nog att dröja länge än innan vi kan se några. Vi får istället hålla till godo med våra stannfåglar: talgoxar och blåmesar. Ett vårtecken brukar ju också bandyfinalen vara, vilken i år återigen flyttats till Studenternas i Uppsala. Jag följde matchen på TV och höll förstås på Edsbyn, som den hälsing jag snart varit i 40 år. Och Edsbyn vann i år också, 4 - 0 mot Sandviken. Det är egentligen anmärkningsvärt hur detta lilla samhälle på bara 4 000 invånare åter och åter kan lyckas vinna SM-guld. Men det är väl kulturen och traditionen som spelar roll och att bandyn är nummer ett av idrotter i Edsbyn. Edsbyn var ju också först med att bygga bandyhall i Sverige och mycket av insatsen skedde med starkt stöd av byinvånarna och företagen runtomkring. Det finns en stark sammanhållning i "byn" som man kallar orten. Jag har själv tillsammans med min fru varit i bandyhallen i Edsbyn flera gånger, på den tiden då vårt äldsta barnbarn spelade bandy i Hammarby. Han började för övrigt i bandygymnasiet i Edsbyn, men fann sig inte riktigt till rätta, utan återvände hem till Stockholm. Nu har han gjort ett uppehåll med bandyn då han går en krävande utbildning vid Gymnastik och Idrottshögskolan. Men kanske tar han upp bandyn igen senare, och vi längtar efter att få se honom åka skridskor, för han gör det så elegant, så det är en fröjd att se på.