krille tvärvigg

I går natt då jag hade svårt att somna, tänkte jag på min mor som gick bort för en dryg månad sedan. Jag erinrade mig alla de bostäder vi bott i då jag var barn. Först bodde vi på en plats som hette Glasbacken, eftersom de två husen som fanns där hade uppförts i samband med att ett glasbruk anlagts där på 1920-talet. Glasbruket gick emellertid i konkurs under tjugotalsdepressionen, men husen fanns ju kvar. Mamma och pappa flyttade in på övervåningen i huset året innan jag föddes. Vi bodde nio år på Glasbacken, innan vi tvingades flytta sedan någon i trakten fått ont i magen av att pappa, som jobbade i Konsum skulle bo i ett av sågverkets bostäder. Vi fick alltså flytta till samhället Blankaholm, där vi lyckades få en tillfällig bostad ett år. Men året efter, då jag blev tio år, så fick mamma ta över badhuset som låg vid Blankviken. Det var Röda Korset som ägde huset och drev badhuset, som vid den här tiden på 1950-talet var viktig, eftersom många av sågverksarbetarna som bodde i kasernerna saknade badmöjligheter. Ofta hade de inte mer än ett handfat på en kommod att vaska av sig i. I badhuset fanns möjlighet att både bada karbad och bastu och så förstås duschmöjligheter. Det var ett tungt och slitsamt jobb för mamma med att elda i vedpannan, häva på tunga trallar och springa upp och ner för den branta trappen till pannrummet. Torsdagar höll hon öppet för damer, fredagar och lördagar var vikta för herrarna. Däremellan hade hon skolbarnen. Vi bodde hyresfritt på övervåningen i badhuset, som bestod av kök, vardagsrum och ett litet krypin, inte mycket större än en garderob, där jag fick sova. Min bror sov i en hall, medan mamma och pappa sov i köket. Vardagsrummet stod mestadels tomt, fast började användas mer då vi skaffat TV. Men då var jag på väg ut i världen. Nåväl, jag tänkte alltså på badhuset innan jag somnade. Och så kom en dröm till mig. Jag stod utanför badhuset, vilket nuförtiden ägs av en båtklubb, och jag tänkte att jag kan nog inte komma in. Men jag hade god lust att se hur det såg ut därinne nuförtiden och kände därför på låset och dörren gick upp. Jag möttes av en yngling som hälsade mig välkommen, men jag stod kvar på tröskeln, vågade mig inte in och i bakgrunden hörde jag en kvinnlig röst tala, men jag kunde inte uppfatta vad hon sade. Och så vaknade jag något skärrad. Jag fick alltså inte se hur det såg ut därinne och drömmen var lite läskig för ynglingen som tog emot mig påstod att de som bodde där nu var döda. Min fru tolkade det som att ynglingen var min bror, som dog i en bilolycka mycket ung och att rösten tillhörde min mor. Någon som har svaret på denna dröm?