Kungabesöket
Även det här inlägget skickade jag till Sverige Radio, men inte heller det fick plats i uppläsningarna. Publicerar det på bloggen ifall någon vill läsa det.
Kungabesöket
Året var 1953 eller -54. Konungen – Gustav VI Adolf - var på genomresa i landskapet. Socknens alla skolbarn hade kommenderats ut för att visa sin fosterländskhet och hylla monarken. I Kyrkbyn, socknens centralort, skulle kungen stanna en stund för att inviga det nya ålderdomshemmet, en vit vinkelbyggd länga i tidens smak, som tronade på en höjd med utsikt över kyrkogården på andra sidan sjön.
Vattenkammade i håret och med finkläder som skavde som rustningar stod vi ordnade i led på militärt vis och väntade otåligt på majestätet. I de fuktsvettiga händerna höll vi små blågula pappersflaggor som vi på givet kommando skulle vifta med.
Lärare, röda i ansiktet av värmen och upphetsningen, sprang nervöst omkring och rättade till leden och såg till att inga detaljer mankerade. Utanför ålderdomshemmet satt åldringarna uppradade på bänkar, som en flock ruggiga kråkor. Förväntansfullt kisade de mot ungskocken och blåsorkestern vars mässingsinstrument blänkte nyputsade i solen.
I en grupp för sig stod socknens ledande män – företagare, politiker och storbönder – med högtidliga och strama anletsdrag. Ingen saknades, inte ens de som någon gång sagt sig vilja störta tronen i gruset. På behövligt och respektfullt avstånd stod den nyfikna populasen.
- Om han inte kommer snart gör jag på mig, sa en av mina skolkamrater och skruvade på sig.
Jag kände också hur jag började bli nödig och hur fotsulorna sved som eld av den långa väntan. Ett stycke bort stod en flicka som brukade ha lätt för att svimma och jag såg hur hon för varje ögonblick som gick blev allt vitare i ansiktet.
Men plötsligt gick ett sorl genom folkmassan. Vi vred alla våra nackar samtidigt åt vänster, så att det såg ut som om huvudena satt på mekaniska dockor. På bron som band samman sjöns smalaste ställe körde just en kolonn av bilar ledda av några MC-poliser.
Strax därpå bromsade några av bilarna mjukt in framför oss på den nykrattade grusgången. Ur en av de svarta bilarna klev kungen ut. Jag kände genast igen honom från de bilder jag sett av honom i olika tidningar.
Han såg lite bortkommen ut, som om han bländats av det starka solskenet eller blivit överraskad av folkhopen. Men han vinkade och log tappert och hans stålbågade glasögon sköt myriader av solreflexer.
Blåsorkestern klämde genast i med ”Du gamla du fria” och sedan blev det vår tur att under lärarnas ivriga dirigentskap stämma upp leverop, vifta med pappersflaggorna och ta upp ”Ur svenska hjärtans djup…”. Kungen och hans följe stannade snällt framför oss och lyssnade till synes välvilligt till det som vi hade att framföra, trots att de måste ha hört det till leda.
När sången tystnat gick kungen utmed hela barnaskaran och tog var och en av oss i hand. Jag kände hur hjärtat började slå fortare i bröstet på mig, då han närmade sig min plats.
- Tänk att ta en kunglig hand i sin, det måste väl vara något särskilt. Jag hade ju hört sägas att de kungliga hade blått blod, det måste väl märkas på något sätt.
Plötsligt stod kungen framför mig. Ett kort ögonblick såg jag honom djupt in i ögonen. Han såg mild och snäll ut. Så tryckte han hastigt min hand och smålog. Det kändes som en vanlig torr gubbhand, ungefär som morfars, fast mindre, och inte fullt så sträv. Men det berodde kanske på att morfar kroppsarbetat hela sitt liv.
När kungen avlägsnat sig ett stycke, sneglade jag på min hand för att se om där fanns något spår eller tecken, som visade att jag tagit en kunglig person i hand. Men hur jag än ansträngde mig, kunde jag inte upptäcka något särskilt. Min hand såg likadan ut som förut och jag blev mycket förvånad och besviken.
Christer Nilsson
