Min barndoms ö
Jag vill också gärna dela med mig av denna berättelse som är hämtad ur barndomens minnen.
Min barndoms ö
Min far hade som ung önskat mönstra på en båt och ge sig ut i världen. Men föräldrarna hade motsatt sig det. Dragningen till sjön fanns dock kvar och han förlade gärna familjens söndagspromenader till hamnen, när något fartyg låg inne för att lasta virke. För mig och min bror var detta högtidsstunder, då vi fick tillfälle att åka på de järntrallor som fanns vid kajen. Jag brukade också kika ner genom träkajens springor och fascineras av det liv som levdes nere i det grönskimrande vattnet, där abborrar och mört pilade omkring.
Pappa skaffade också en egen båt, som han skötte om som ett barn. Han var mycket ambitiös och gick en brevkurs i navigation. På kvällarna efter arbetet i konsum kunde vi se honom sitta vid köksbordet med sjökort och passare. Mamma var inte lika entusiastisk. Hon var rädd för sjön och såg mest faror i att ha båt. Hon såg helst att vi skaffade en sommarstuga dit vi kunde åka på söndagarna. Men det ville inte pappa. Han ville vara fri och obunden och kunna ta båten dit han ville. Gärna utforska olika öar.
Då vädret tillät på sommaren förlade vi våra söndagsutflykter till någon ö. Ofta blev det till Hindriksnäs, som egentligen var en halvö. Här kunde vi sola och bada, men också plocka smultron. Då båten lastats bar det iväg. Medan pappa och min yngre bror tog plats i fören, så fick jag sitta med mamma i aktern. Ove, som min bror hette, räknades nämligen som pappas pojke, medan jag var mammas pojke. Det var en uppdelning som jag egentligen inte tyckte om, men jag protesterade inte heller. Ändå kände jag ett styng av avund, då Ove fick hjälpa till att styra. Vi lämnade Blankviken och passerade Enabben och Tvetö. Till höger om oss låg Gruvberget, vars branta sida låg i skugga och såg dyster ut. Det berättades att två hästar med ryttare störtat ner för dess stup för länge sedan.
Mamma höll ständig uppsikt efter dykare, timmerstockar som slitit sig ur timmerlänsarna vid sågen och som låg och flöt strax under vattenlinjen. De var förrädiska och en kollision med en stock kunde skada båten eller propellern, i värsta fall kunde båten sjunka. Eftersom flytvästar inte förekom på den här tiden, så kunde en kollision ha inneburit en katastrof.
- Du håller väl utkik efter dykare, ropade hon till pappa.
Han svarade inte utan skrattade bara.
Till vänster om oss utbredde sig sågverksområdet. Nu då det var söndag stod alla maskiner stilla. Jag skymtade barkmaskin och torken och över alltsammans stack skorstenspipan upp som en stör. Vid kajen låg ett fartyg och väntade på att bli lastat.
Pappa drog på mera gas och det bildade som en gata efter båten. En gata där det vita vågskummet lade sig överst på kanterna som grädden på moset.
Snart var vi ute på Hindriksnäsfjärden på öppet vatten. Vinden friskade i och vågorna växte och slog hårt i båten, som hotade de att spränga den. Brottsjöar slog in över oss och stänkte ner våra kläder.
- Ska vi inte vända, ropade mamma.
- Det går inte att vända nu, sa pappa och styrde upp båten mot vågorna.
Han såg fortfarande lugn och trygg ut, ändå kände jag ett sug i maggropen.
Tänk om båten skulle kantra.
Men färden över den öppna fjärden tog bara fem minuter och snart steg vi lättade i land på ön.
För det mesta badade vi och solade. Låg på klipporna och kände saltlukten efter badet från våra kroppar. Skymtade röken från sågpipan i fjärran och tyckte att sågen och samhället inte angick oss det minsta. Ibland, när vi tröttnat på att ligga och sola, gjorde vi utflykter inåt ön. Flera gånger plockade vi smultron, som ännu var solvarma då vi åt dem på kvällen med mjölk och socker. En gång hittade vi enorma mängder med gula kantareller. Mamma fick ta av sig sin rosa särk för att vi skulle kunna frakta hem skörden.
En söndag har stannat speciellt i minnet. Då vi var på väg till vår ö korsades vår färd av en båt, som kördes av en man som hette Sture. Han var en egendomlig figur. Hade suttit fyra år i fängelse efter att han skjutit ner en ung pojke mitt på torget i samhället. Det värsta var att pojken var oskyldig, det var en annan person som han hade något otalt med, men denne hade gömt sig inne på matserveringen. Pojken som hette Olle hade gått ut för att söka lugna ner Sture, men då hade han skjutit honom mitt i magen. Det här var många år sedan och Sture bodde nu ensam i ett hus i Kolgården, där han höll ett duvslag och kaniner. En gång hade jag varit med pappa dit för att köpa kött, om det nu var kanin- eller duvkött minns jag inte. Däremot mindes jag fortfarande hans intensiva blick, hans ögon som glödde som kolbitar och jag mindes hur jag kröp in bakom pappas rygg. Sture tog dock ingen notis om mig, utan pratade bara med pappa, som inte verkade det minsta rädd.
Den här speciella söndagen passerade han nära vår båt, men han tycktes inte se oss, utan stirrade bara rakt fram. Vi tänkte inte mera på saken, utan tillbringade hela söndagen på ön. Då vi kom hem på kvällen kom pappas systers man hem till oss och berättade att man hittat Stures båt drivande vid Storön. Och av Sture fanns inte ett spår. Ryktena var snart i svang. Hade han råkat ut för en olycka eller hade han tagit livet av sig.
Men snart upphörde skvallret och allt gick sin gilla gång i samhället igen. Tills en fiskare en oktoberdag hittade kroppen av Sture som låg och flöt i en vassrugge nära Storön. Hur han slutat sina dagar var fortfarande en gåta, precis som han själv varit en gåta.
Christer Nilsson
