Morfar vill dansa
Den här lilla berättelsen skrev jag till Sveriges radio i somras. Men den kom tyvärr inte med bland de över 900 bidrag som skickats in. Nu låter jag publicera den här på bloggen för den som vill läsa den. Den utgår från ett minne jag har av morfar, att det sen inte kanske exakt överensstämmer med det som hände spelar mindre roll.
Morfar vill dansa
- Ja tror morfar blivit toki, sa mamma, då jag kom in i köket på midsommarafton.
- Vadå?
- Han säger, han ska till Folkets Park ikväll, gamla gubben.
- Va, ska han där å göra, sa jag.
- Ja, säg dä. Inte vet ja vad som fluge i honom. Å envis som en barnunge ä han. Försök å prat reson mä honom du, som allti haft hans öra.
Jag gick in på mitt rum och ur garderoben plockade jag fram kläderna som jag skulle ha på mig under kvällen. Den marinblå snart urvuxna konfirmationskostymen, den svala nylonskjortan och de spetsiga nysmorda myggjagarna. Sedan gick jag fram till fönstret och kikade ut. I syrenbersån satt morfar, lätt hopsjunken som alltid. Högeraxeln pekade mot jorden som en slagruta, ett resultat av de många åren som stabbläggare. I högerhanden höll han en björkkvist som han viftade bort flugor och mygg med.
Det såg ut som om han satt och grubblade på någonting. Var det mormor som han satt och tänkte på? För två år sedan hade hon gått bort och den första tiden hade han inte velat leva längre. Det blir väl så när man levt ett långt liv tillsammans. Och mormor hade alltid varit den som styrt och ställt, den handlingskraftiga som tagit hand om och passat upp på morfar, som på grund av sin dövhet ofta uppträdde tafatt och fumligt.
Jag drog mig hastigt bort från fönstret, då morfar reste sig ur trädgårdsstolen och började gå mot huset. Efter någon minut hörde jag hans tunga släpande steg uppför den branta trappan och kort därpå en lätt knackning på min dörr.
- Nej, är det du, sa jag med låtsad förvåning, då han skrattande klev in i rummet.
Den lilla kroppen föreföll spänstigare och vigare än jag sett den på länge. Det var något av okynnig skolpojke över honom där han stod framför mig med händerna nerkörda i byxfickorna och gungade av och an.
- Ja, hade tänkt åke mä dig till folkparken ikväll, sa han med ett flin och rakt på sak.
Några snuskorn i ena mungipan, de glittrande ögonen och munnens vinkel förstärkte det liderliga intrycket. Jag skämdes och äcklades på samma gång. Hade han ingen skam i kroppen? Det var visst som mamma sagt. Gubben hade blivit tokig.
- Jaså, sa jag och försökte hålla masken. Vad hade morfar tänkt göra där då?
Ett ögonblick såg han ner i golvet. Sedan såg han finurligt på mig.
- Ja, dä skulle vart rolit å komme ut lite ..å…å valse runt lite mä de här gamle bena…
Han tog några prövande danssteg över det knarrande golvet.
Jag tänkte på hur det skulle se ut att han honom i släptåg hela kvällen, vad kompisarna skulle säga och flickorna….
- Tyvärr, ljög jag. Det är redan fullt i bilen.
- Vasa, sa han, som om han inte hört vad jag sagt eller som om han inte kunde tro det, eftersom jag nästan alltid brukade åka ensam.
- Jo, upprepade jag. Det är redan fullt i bilen, så det går inte att morfar följer med.
- Jaså, ä dä fullt. Dä va ju förarglit, när ja tänkt…
Blicken slocknade på honom. På en gång sjönk kroppen ihop. Armarna föll slappt utefter sidorna. Okynnigheten var som bortblåst. På några sekunder hade han förvandlats till en trött gammal gubbe igen.
- Ja, då ä dä väl inge å göre då, konstaterade han på nytt och lomade ut ur rummet.
En stund senare var jag färdigklädd. Förväntansfullt visslande tog jag trappan i några språng, sprang över gården och hoppade in i bilen och for iväg. Av gammal vana kastade jag en blick i backspegeln. I köksfönstret såg jag morfars gestalt, där han med tom blick stirrade ut i midsommarskymningen.
Christer Nilsson
