krille tvärvigg

Enligt ett rykte ska den tyske överbefälhavaren ha låtit meddela att han inte vill att några svårigheter ska beredas judarna, inleder Chaim A. Kaplan sin dagbok den 3 oktober 1939. Men Kaplan har genomskådat det, han menar att det bara är ett politiskt schackdrag. I verkligheten tar man parti emot judarna. Kanske gör soldaterna det på eget bevåg för de är rabiata antisemiter, skriver han. Men det spelar nu ingen roll varifrån det onda kommer. "Vi springer omkring som galningar och försöker skaffa hjälp för att komma in i våra lägenheter och hämta några kläder och andra nödvändighetsartiklar ur dem, men alla våra bemödanden är förgäves," Utan tillstånd kan man nämligen inte få komma in i sina egna lägenheter och det är kommendanten som utfärdar dessa. Hans tjänstelokal är nu omgiven av långa köer, där tusentals personer väntar. Kaplans sjuka hustru steg upp redan klockan fyra på morgonen och har inte klockan tre på eftermiddagen kommit tillbaka. "Och jag är säker på att hon efter att ha väntat i tio timmar kommer att återvända tomhänt. Nedbruten, deprimerad och svag med feber i kroppen, hungrig och törstig ska hon komma hem i förtvivlan och missräkning." "Jag är som mannen som ser sin oxe slaktas: ledsen att mista en kamrat, hungrig efter kött." Ibland strövar han omkring på Karmelickagatan och stirrar upp mot fönstren i sin lägenhet, som nu är i främlingars händer. "Hams söner övertog min egendom som om den tillhörde dem. Mitt hjärta är förkrossat; jag lade ner ett helt livs arbete i den lägenheten; jag bodde i den i tjugofyra år; jag inredde den och förskönade den och smyckade den; och under en enda förvirrad timme förlorade jag den", avslutar han sin dagbok denna dag.