krille tvärvigg

I helgen besökte vi huvudstaden och såg Våra drömmars stad på Stadsteatern. Vi tog oss dit med Lotten från Henriksdalskajen. Egentligen var det Emelie vi skulle åkt med, men den var fullastad. Vi landade i Nybroviken och tog en snabblunch vid Nybrogrillen. Kastanjerna blommade med präktigt vita blomklasar och folk verkade också nyutslagna med glada anleten. Vi strosade längs med Hamngatan i folkvimlet, bakom oss gick ett par killar och av deras dialekt att döma var de från Jönköpingstrakten. De var på väg till Drottninggatan för att kolla läget. Många är förstås nyfikna på hur det ser ut där. Jag hade mina dubier om hur Linus Tunström och ensemblen skulle lyckas med att föra över Per Anders Fogelströms stadssvit till scenen. Men redan i inledningen, då alla skådespelare packar samman sig för att sova har man på ett fyndigt sätt löst trångboddheten. I fortsättningen finns också andra kluriga lösningar, som då man ska skildra socialismens framväxt med en enorm banderoll, som man knappt lyckas få upp och som sedan ramlar platt till marken. Det vill säga socialdemokratin överger det revolutionära alternativet. Fiffigt gjort. Genomgående gestalt i pjäsen liksom i böckerna är Emelie och även här på scenen är det hon som dominerar i Vanna Rosenbergs kongeniala gestaltning. Det är ju väldigt många personer och händelser i Fogelströms böcker, nu har man löst det problemet, genom att koncentrera skildringen till vissa nyckelscener och vissa nyckelpersoner. Och det är naturligtvis rätt väg att gå. Genom en vridscen som drogs för hand, så klart eftersom det skildrade arbetarnas värld, och plank på hjul som sköts fram och tillbaka över scenen, så kunde man skapa både rymd och instängdhet. Ett annat intressant grepp är att man på filmiskt vis går fram och tillbaka i handlingen, vilket för min fru innebar en del bryderi. Man vill kanske helst ha en kronologisk skildring. Tre timmar var föreställningen med 20 minuters paus, det kan tyckas långt, men så upplevde jag det inte, det hände ju saker hela tiden. Efter föreställningen tog vi som sig bör Emelie tillbaka till Hammarby sjöstad.