krille tvärvigg

Behövs ett nytt s-parti? I sin biografi om Rudolf Meidner beskriver Göran Greider hur stämningen var i Tyskland i början av 1930-talet. Hur unga, radikala människor inte visste vart de skulle vända sig. Det gamla socialdemokratiska partiet, SPD, var gubbigt, trögt och tafatt och förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Och Rudolf Meidner var en av dem, en annan var Willy Brandt. Men hösten 1931 bildades så ett nytt, ungdomligt och radikalt alternativ, som många ungdomar tog till sitt hjärta och strömmade till fyllda av kamplust. Men, som Meidner konstaterar, så bildades det 5 år för sent. Nazisterna hade fått ett alltför starkt grepp om utvecklingen. När jag läser detta kan jag omöjligt låta bli att koppla detta till situationen i Sverige just nu. Även här inger just nu socialdemokratin ett tafatt och förvirrat intryck, i motsats till den självsäkra och självmedvetna borgerligheten, som redan talar om valseger. Socialdemokraterna gör också det ena misstaget efter det andra i sin politik. Den nya strategin att följa i moderaternas och sverigedemokraternas fotspår då det gäller brott och straff, migration och så vidare är en strategi som inte leder till någon framgång. Och man verkar också ha lämnat walk over då det gäller välfärdsfrågorna, som skulle kunna lyfta partiet. Istället ägnar Löfvén en massa tid åt att försöka slå hål på blockpolitiken och få alliansen att spricka. Som gammal fackföreningsman tror han att han kan omsätta erfarenheterna därifrån för att kompromissa. Det är ju bara det att allianspartierna är ointresserade av detta, deras högsta och gemensamma mål är att bli kvitt Löfvén. I vassen lurar sedan Jimmie Åkesson, som precis som gammelgäddan gottar sig åt att alla frågor går i hans riktning. Kanske vore det dags att även i Sverige bilda ett nytt och fräscht och modigt s-parti, ett parti som inte hukar, utan vågar anta utmaningen från höger.