krille tvärvigg

Idag är det 60 år sedan Ingemar Johansson, Ingo kallad, blev världsmästare i tungviktsboxning i Madison Square Garden i New York efter att ha knockat Floyd Pattersson i tredje ronden med sin beryktade högerslägga, "Tors hammare". Det var ett idrottshistoriskt ögonblick, Sverige fick sin första världsmästare i boxning. Själv minns jag denna natt, ty matchen gick på natten svensk tid. Jag var 14 år och min far väckte mig vid tretiden för att vi skulle lyssna på referatet i radion. Jag tror inte att det var Sveriges Radio som sände matchen, ty boxningen var vid den här tiden hårt ansatt. Från visst håll fanns ett stort motstånd mot boxningen, i synnerhet proffsboxningen som sågs som tuff och orsaka svåra skador. Utanför vårt hus som låg vid en havsvik låg vattenytan spegelblank och i snåren bakom huset höll näktergalen konsert. Men våra öron var denna natt riktade åt den raspiga röst som refererade matchen. Stämningen var lite som den beskrivs i den fina filmen "Mitt liv som hund". Och så kom det förlösande ögonblicket, då Ingo golvade Floyd, men denne reste sig gång på gång, som en guttaperkagubbe, innan domaren till sist tvingades bryta matchen. Jag kände glädje och stolthet i det ögonblicket över att vara svensk, precis som det kan vara vid stora idrottshändelser, då känslorna och inte förnuftet regerar. Trots Ingemars bragd i Madison Square Garden, så fick han inte Svenska Dagbladets bragdmedalj, utan den gick till fotbollsspelaren Agne Simonsson. Ett något märkligt beslut. Kanske satt det någon boxningshatare i juryn, vad vet jag.