krille tvärvigg

Den 14 september 1939 klockan åtta på morgonen, Rosch Haschanas, det vill säga det judiska nyårets första dag, skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Jag har återvänt till min egen lägenhet. Faran är stor överallt. Man kan inte undvika sitt öde." Han känner det svårt att skriva, men ser det som en plikt inför eftervärlden och är därför beredd att fullfölja uppgiften med sista unset av sin energi. Gårdagen var förfärlig. Mellan klockan fem och sju var det ett luftangrepp i nordstaden som har övervägande judisk befolkning. De flesta lufträderna och andra illasinnade attacker utfördes av nazisterna just under judiska helgdagar och sabbater. Han fortsätter: "Fienden öste skoningslöst sin vrede över det judiska bostadsområdet med brandbomber. Också vi fick erfarenhet av en sådan bomb på Nowolipkigatan 22, mitt emot vår bostad. Det är som en jordbävning. Men värst är det kaos som sedan följer bland offren. Ingen vet vart han springer. Var och en springer till en plats som redan har övergivits av en annan såsom osäker. Förvirrade och skräckslagna människor som bär småbarn och bylten ser sig förtvivlade om efter en tillflyktsort. Tiotusentals nedbrutna flyktingar har gått vilse i en främmande stad. Dessa människor fyller varje gård och varje trappa och under brändernas tumult finns det inga eländigare varelser. Efteråt hör man detaljer som isar ens blod. Hundratals familjer är helt utblottade - deras rikedomar har brunnit upp, deras lägenheter förstörts, deras ägodelar gått förlorade. Hur tröstlöst ödelagt har inte Warszawa blivit, den kungliga, sköna, högt älskade staden", avslutar Kaplan.