Lördag
Inför 20-årsminnet av elfte september lyssnade jag på ett samtal på P1-kultur, där man pratade om hur litteraturen lyckats eller snarare inte lyckats med att gestalta bilden av det skedda. Ola Larsmo nämnde då att en som bäst lyckats med det var Ian Mc Ewan med sin bok Lördag. Jag blev nyfiken och lånade boken på bibblan. Lördag utspelar sig under ett dygn, då huvudpersonen neurokirurgen Henry Perowne råkar ut för en rad händelser. I gryningen står han vid fönstret och ser ett brinnande plan styra in mot centrala London och han får för sig att det kan vara en terrorattack. Minnet från elfte september gör sig gällande. Nu visar det sig senare att det var ett lastflygplan vars ena motor börjat brinna. Men osäkerheten finns där, stämmer det, eller var den protestdemonstration som planerades mot USAs krig i Irak målet. Den jättelika demonstrationen mot USA:s krigsförberedelser mot Irak är som ett bakgrundsbrus i romanen. Perowne själv är ambivalent till protesten. Genom en irakisk professor har han fått insikter i läget i Irak med tortyr, förföljelser och avrättningar, med en avskyvärd regim. Men samtidigt tror han inte på USA:s försäkringar heller och vad invasionen kommer att leda till. Med sin dotter Daisy, en poet i vardande har han ett häftigt gräl om saken. Men Perownes lördag innehåller också dramatiska saker. Först kolliderar han lätt med en röd BMW på sin väg till en squash-match. Tre män anklagar honom för kollisionen och är på väg att misshandla honom, då Perowne med sin läkarkunskap ser att en av dem, Baxter, lider av en obotlig sjukdom, Huntingtons syndrom. För att komma ur knipan ger han Baxter vissa förhoppningar om att den kanske kan botas och Baxter kommer av sig och Perowne kan undkomma. Men Baxter och en av hans underhuggare ska återkomma och trakassera familjen i slutet av romanen i ett mycket dramatiskt skeende. Ett annat gripande inslag i romanen är Perownes besök hos sin dementa mor, för den som haft med demens att göra, som undertecknad som god man till en gammal kvinna, är mycket igenkänningsbart. Det är rörande och tragiskt skildrat. Jag vet inte om jag kan hålla med Ola Larsmo om att det är en lyckad roman för att bearbeta 11-septemberattackerna, men romanen har helt klart många drabbande detaljer.
Kommentarer
Trackback
