Kästners Fabian
Erich Kästners roman Fabian, berättelsen om en moralist utkom 1931 i Weimarrepublikens dödsryckningar. Med romanen ville Kästner varna för det som komma skulle. Och knappt två år senare hade Hitler och nazismen tagit makten och Kästners böcker brändes på bål, vilket han själv kunde bevittna. Trots detta stannade han kvar i Tyskland under de tolv år som nazisterna styrde. I praktiken hade han yrkesförbud, men skrev och förde dagbok i hemlighet och blev på så sätt ett tidsvittne. Romanen har nu på nytt kommit ut på svenska i en initierad översättning av Jörn Lindskog, som också skrivit ett utförligt efterord. Huvudperson i romanen är Jacob Fabian, en skeptiker och moralist, som inte tror på mänskligheten. Han är en passiv åskådare till det som sker runt omkring honom. Han har studerat litteraturvetenskap, men i arbetslöshetens Tyskland är det enda jobb han lyckats få som reklamman för cigaretter. Men firman måste i de svåra tider som råder skära ner på personalen och Fabian blir utan jobb. Fabians bäste vän är Stephan Ladube, som kommer från en förmögen familj. Han har också studerat litteraturvetenskap och skriver en avhandling om Lessing, som han hållit på med i fem år. Ladube tror till skillnad från Fabian på att man kan göra världen bättre genom att handla och tro på förnuftet. På kvällarna ger sig de båda vännerna ut i det pulserande livet i Berlin på jakt efter nöjen och förlustelser. Cynikern Fabian är kallsinnig till de flickor som omger honom, men av en slump möter han en kvinna, Cornelia Brattenberg, som han känner samhörighet med och som han ser som en möjlighet till ett annat liv med. Men det går inte som vare sig han eller hon tänkt för Cornelia får ett filmerbjudande som hon inte kan tacka nej till. Villkoret för jobbet är att i utbyte mot rollen som skådespelare stå för sexuella tjänster till den fete procucenten Makart. Och här kan man inte annat än tänka på meetoo och vad det avslöjade för ett antal år sedan om det som skett i kulturlivet. Fabian blir också vittne till sammandrabbningar mellan polis och arbetare och kommunister och nazister och han får stå i tröstlösa arbetslöshetsköer. Men än värre blir det när hans bäste vän Labude skjuter sig och efterlämnar ett brev, där Fabian får veta anledningen till hans självmord. Han har fått höra att hans avhandling inte blivit godkänd och flickvännen har bedragit honom. Det kommer dock fram att det är en avundsjuk amanuens som skojat med Labude och sagt att han inte var godkänd. Fabian känner sig nu färdig med Berlin och reser hem till modern i Dresden. Här upplever han att tiden stått stilla, människorna lever på samma sätt som då han lämnade staden. Skolkamraterna har gift sig och har barn och rektorn på hans gamla skola anklagar honom för att inte ha skaffat sig ett hederligt yrke, han som var så begåvad. Fabian planerar att ge sig av till något lugnt ställe, där han kan hämta nya krafter. Men på en promenad upptäcker han en pojke, som balanserar på ett broräcke, som vinglar till och faller ner i floden. Fabian sliter av sig kavajen och hoppar i efter pojken, men han hade glömt att han inte kunde simma. Ett plötsligt och överraskande slut på romanen. Men Kästners tanke är kanske att den passive och betraktande Fabian till slut för att rädda ett barn blir handlingskraftig, ty för Kästner var likgiltigheten och lättjan en av orsakerna till att Hitler kunde komma till makten. I ett av kapitlen i boken har huvudpersonen en dröm som ter sig profetisk så här i efterhand. I drömmen förekommer en gigantisk maskin som betjänas av halvnakna arbetare som skyfflar in hundratusentals småbarn i en jättelik panna. Man tänker ofelbart på Förintelsen förstås. I ett annat kapitel hjälper Fabian en liten flicka som stulit en askkopp till sin pappa som fyller år. Erich Kästner blev ju en förebild för författare som Astrid Lindgren och Tove Jansson i deras uppror mot den auktoritära synen på barnen, den svarta pedagogiken. Romanen om Fabian är fängslande att läsa och bitvis rolig, trots det allvarliga uppsåtet. 1951 pläderade Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter för att ge Erich Kästner nobelpriset.
Kommentarer
Trackback
