Vargatider
Vargatider är namnet på journalisten Harald Jähners bok om Tyskland efter andra världskriget mellan 1945 till 1955. Och vargatider är väl något som vi upplever igen, då Ryssland angripit Ukraina och just nu på sjunde dagen av kriget tycks åstadkomma en enorm förstörelse av landets städer. Vi trodde väl aldrig att vi skulle behöva uppleva något sådant här igen, men nu har en maktgalen president med ideologiska skygglappar kastat sig in i något, som förhoppningsvis också ska leda till hans fall. Harald Jähner visar vad ett krig är, vilka fruktansvärda verkningar det har, vad det kostar och vad man får brottas med i dess kölvatten. Efter kriget i Tyskland fanns 40 miljoner rotlösa människor, miljoner saknade tak över huvudet och 45 procent av bostäderna var förstörda. Ett ruinlandskap hade uppstått där människor sökte efter mat och bränsle. I kampen för överlevnad blev de svarta marnaderna det främsta medlet, viktigare än ransoneringarna. Sjunde budets Du skall inte stjäla omdefinierades, nöden blev en ursäkt för stölder. Minst en tredjedel, periodvis hälften av alla varor såldes svart. Det främsta betalningsmedlet var cigaretter. Men efterkrigstiden var inte bara lidande och gravallvar, ty glädjen över att ha överlevt yttrade sig i ett våldsamt festande och dansande. Jazzen blev musiken på modet och karnevaler återupptogs för att höja livskänslan. Kvinnorna hade tagit över taktpinnen i samhället och männen som återvände från krigsfångenskap fick se sig överflyglade och reagerade småsint och grinigt. Det fanns ett kvinnoöverskott, som ledde till en sexuell hunger och den sexuella frimodigheten ökade, liksom antalet könssjukdomar, vilket gav den tyska kvinnan öknamnet Veronika Dankeschön det vill säga veneral disease. En avgörande förändring skedde emellertid 1948 då valutareformen infördes och tysk mark ersatte riksmark. Det fick den tyska ekonomin på fötter, parat med Marshallhjälpen. Det innebar dock en delning av den tyska staten, i öster fick man inte tillgång tll detta. Ett av de intressantaste avsnitten i boken är berättelsen om Wolfsburg, Wolkswagenwerks stamställe. Hitler hade haft en vision om att anlägga en mönsterstad runt en gigantisk fabrik för tillverkning av en folkbil, som vanliga människor skulle ha råd med. Nu blev det i stort sett en pappersprodukt utom fabriken som anlades, kriget kom ju emellan. Efter kriget ville man montera ned fabriken och flytta den till Birmingham, men en teknikfrälst ingenjör Ivan Hirst lyckades stoppa det. Han ersattes sedan av chefen för Opel, Heinrich Nordhaff, en karisamatisk och auktoritär ledare, som med militära metoder och tvångsarbetare fick igång fabriken. Som en general styrde han sina arbetare och snart hade man lyckats få fram 100 000 bilar. Som en sann brukspatron såg han till att det var företaget som bestämde och staden fick anpassa sig efter honom. Det dröjde till 1955 innan staden kunde köpa upp så mycket mark att man kunde uppföra bostäder och gator, tidigare hade det mest sett ut som ett barackläger. Kultursektorn var den som kom igång snabbast efter kriget. Teatrarna hade en beläggning på 80 procent mellan 1945 och 1948, men minskade en del efter valutareformen, då folk fick det bättre. Film var kanske mest populärt, mest handlade det om komedier. En kuriös grej var att det tog tolv år innan folk fick se Chaplins Diktatorn, innan dess var man tydligen inte mogen att skratta åt Hitler. På vissa ställen försökte man visa klipp från koncentrationslägren, men det föll inte väl ut, människor orkade inte se dessa förfärliga bilder eller så skämdes de. Konsten blev ett slagträ i den ideologiska kampen mellan väst och öst. Här kom märkligt nog CIA och dess agenter att spela en roll genom att stödja den abstrakta konsten och gynna dess utövare. Den abstrakta konsten kom sålunda att förknippas med frihet och demokrati i motsättning till den socialrealistiska. Kort efter kapitulationen var den tyska nazismen som bortblåst, något som satte myror i huvudet på de allierade. Man hade trott att nazismen hade ett kraftigt grepp om invånarna. Men egentligen handlade det nog om bortträngning, olika strategier för att slippa minnas det förflutna och ogärningarna. Bland annat så vältrade man sig i det egna lidandet eller ägnade sig åt maniska aktiviteter som dans och festande, allt för att glömma. Ifråga om förintelsen teg man. Man skyllde också på att nazismen varit som en drog som förgiftat sinnena eller att ödet spelat dem ett spratt. Eller så var det kriget som förstört moralen, trots att det var tyskarna som startat det. Nürnbergrättegången följdes med likgiltighet. Man levde efter mantrat att livet går vidare. Men med bortträngning är det ju så att den förr eller senare bryter igenom, verkligheten kommer ikapp. Och så skedde ju också i det tyska samhället på 1960-talet då 68-generationen kom att anklaga sina föräldrar och ställa dem till svars. Harald Jähners bok är egentligen en bred kulturhistorisk skildring snarare än en fackhistorisk bok. Den bygger på brev, dagböcker, tidningar, romaner, filmer med mera. Det är en fängslande historia som vi vetat alltför litet om.
Kommentarer
Trackback
