Radikaliserad konservatism
Vänstern sägs genomgå en kris. Men kanske är konservatismens kris än värre. I statsvetaren och författaren Natascha Strobls Radikaliserad konservatism analyseras den radikala konservatismens framväxt och utveckling. Hon gör det med utgångspunkt från Österrikes Sebastian Kurz och Donald Trumps USA och med nedslag i Storbrittanien och Tyskland. Det är en skarpsinnig analys, men besväras av ett tungt akademiskt språk. Exempel på sådant är en mening som "Detta kulturkrig bygger på en starkt dikotomisk och manikeisk världsbild". Vill man ha andra läsare än bara akademiker behöver man nog välja andra ord. Nåja, Strobl börjar med en återblick på de konservativa rörelsernas historia. Konservatismen är ju en av de stora ideologierna jämte liberalism och socialism. Den utmärks av att den vill slå vakt om de rådande förhållandena. Den vill ha tydliga hierarkier som kan säkra samhällsordningen. Man har inget emot ojämlikhet och man värnar privategendomen. Strobl går sedan vidare till fascism och nazism och försöker se deras likheter och skillnader. Bägge är samhällsförändrande i motsats till den traditionella konservatismen. Men den nya konservatismen eller nya högern är inte som den traditionella konservatismen, den har anammat ett högerradikalt språkbruk och kopierat de mer extrema partiernas förhållande till medier och sanning. Även i Sverige har vi sett denna utveckling hos moderaterna och kristdemokraterna som närmat sig Sverigedemokraterna, kopierat och normaliserat dem. Idag har vi en ny höger som framför allt förökar sig i digitala rum och utkämpar ett kulturkrig om människors tankar. Hur det ser ut behandlar Strobl i sex steg. För det första menar hon att den nya högern struntar i regler, både formella och informella. Exempel är Trumps försök att påverka valresultatet i Georgia till sin fördel och Sebastian Kurz brott mot den lagstadgade valbudgeten i 2017 års valrörelse som gav honom en stor fördel gentemot sina motståndare. Att vädja till moral och anständighet betyder föga eftersom den nya högern struntar i det. Det går nu heller inte att komma överens om man inte alla håller sig till spelplanen. För det andra spelar den nya högern på motsättningen vi och dom. Tanken styrs av att man utkämpar ett kulturkrig, ett krig mellan gott och ont. Den nyliberala varianten är uppdelningen mellan flitiga och lata. Och här ingår även skillnaden mellan stad och land, där en bild sprids av en ärlig och naturlig landsbygdsbefolkning (jfr KD:s hjärtland) i motsats till stadsbefolkningens depraverade kultur. Opposition, kritiska medier, kulturarbetare och utomparlamentariska grupper framställs som tillhörande en och samma fiende. För Kurz var det socialdemokratin för Trump the deep state, eller träsket i Washington. Förutom den inre fienden finns en yttre tydligt placerad till vänster eller muslimsk. För det tredje har ledaren en stor betydelse för dessa grupper. Den är någon man ser upp till, någon man ser som en frälsare. Allt ledaren gör är rätt och får denne mothugg, så blir han ett offer eller martyr för de som följer honom i vått och torrt. Ledaren förlitar sig också på personligt handplockade rådgivare, vilket gör att den demokratiska kontrollen gradvis går förlorad. I sig en paradox, eftersom man samtidig säger att man förlitar sig på den tysta majoriteten, folket. Men här är det underförstådda, att det går en andlig linje mellan ledaren och detta folk. Ett fjärde steg är offensiven mot de demokratiska institutionerna. Trots att många i den nya högern innehar höga statsämbeten så vill man demontera det demokratiska systemet som fört dem till toppen. Ytterligare en paradox alltså. Det är särskilt parlamentet och rättssystemet som man ger sig på och på så sätt urholkas den maktdelning som är ett fundament för den demokatiska staten. Angreppen sker också mot medierna och arbetarrörelsen och välfärdssamhället. Steg fem innebär att politiken förvandlats till medial teater, att en valrörelse blir permanent. Att då provocera för att väcka uppmärksamhet blir viktigt och att koppla alla inlägg till ett kärnbudskap. I Kurz fall gjorde han att alla budskap knöts till migrationen. Om utbildningspolitiken debatterades så menade han att det stora problemet var att barn inte hade tyska som modersmål. Om covidfallen diskuterades så menade han att Balkanvägen måste stängas. Det vill säga det var invandrarna som var problemet. Det här har ju Jimmie Åkesson visat prov på i flera år, då det mesta av samhällsproblemen varit invandringen och den bristande integrationen. Det sjätte steget i Strobls analys handlar om sanningen. Aktörerna i den radikala konservatismen har inte bara anhängare, utan rena fans, som går att jämföra med fotbollsfans. De hejar på ledaren och följer obrottsligt dennes propåer. Det spelar ingen roll om det han säger är sant eller inte, man stöder honom i alla väder. I ett avsnitt Weimar Calling gör Strobl en tillbakablick på Weimarrepubliken för att visa att den verklighet vi nu befinner oss i inte är ny. Hur ska då den nya högern bekämpas? Strobl går inte in på det så mycket, hennes styrka är analysen inte förslag på vad som behöver göras, men i efterordet pekar hon i alla fall på att det är dags för vänstern att visa hur en prokapitalistisk värld kan se ut och att vid sidan av moral och anständighet presentera en konkret och begriplig politik. Och - skulle man vilja tillägga - organisera, organisera.
Kommentarer
Trackback
