Februari 33
Ungefär fyra veckor tog det för nazisterna att avskaffa demokratin i Tyskland, ett varningstecken även för vår egen tid. Demokratin saknar man inte förrän man mist den. I författaren, kritikern och journalisten Uwe Wittstocks drabbande historik Februari 33 med undertiteln Litteraturens vinter kan man följa denna sorgliga för att inte säga tragiska utveckling. Uwe Wittstock har koncentrerat sin skildring till hur författare, konstnärer och teaterfolk drabbades och grundat berättelsen i huvudsak på deras dagböcker, brev och anteckningar från den här mörka tiden. Boken omfattar tiden från den 28 januari till den 15 mars 1933 och är nästan en dag för dag skildring. Man kan jämföra den med Rüdiger Barths och Hauke Friederichs bok Dödgrävarna, som kom 2019 och har ungefär samma upplägg och som handlar om tiden från november 1932 fram till Hitlers maktövertagande 31 januari 1933. Båda dessa böcker borde vara obligatorisk läsning på våra universitet och i synnerhet för de som läser historia. I första avsnittet Republikens sista dans, får vi följa med Carl Zuckmayer, framgångsrik pjäsförfattare, som ska på en pressbal. I minglet får vi möta flera av dåtidens uppburna stjärnor inom konst och teater. Under dagen har Kurt von Schleichers regering tvingats avgå och känslan bland gästerna på balen är att något obehagligt nu är på gång. Och bara några dagar senare, den 4 februari har Hitler lyckats få president Hindenburg att skriva under nödförordningen till skydd för det tyska folket och det första steget mot ett avskaffande av demokratin är taget. Nu omintetgörs möjligheterna att anordna demonstrationer och möten och tidningar kan beslagtas. Inför det utlysta valet den 5 mars kan oppositionen mot nazisterna inte verka fullt ut. Wittstock ägnar ganska stort utrymme åt det som sker i den preussiska konstakademins litterära sektion. Syftet torde vara att visa hur lamslaget en institution kunde bli när nazistiska tjänstemän tog över och hur institutionerna hade föga att sätta emot. Den nye kulturministern, Bernhar Rust, tillsatt av nazisterna, hade reagerat mot att två av medlemmarna i akademin, Käthe Kollwitz och Heinrich Mann, skrivit under ett upprop som uppmanat SPD (socialdemokratiska partiet) och KPD (kommunistpartiet) att bilda enhetsfront mot fascism och barbari. Rust blev upprörd över att kallas barbar och krävde av akademins ordförande Max von Schillings att Kollwitz och Mann skulle uteslutas och Schillings böjde sig för makten, trots att båda hade grundlagsskydd, yttrandefriheten var ännu inte officiellt avskaffad. En inflammerad diskussion utbröt i akademin, där skiljelinjerna blev tydliga, här fanns de som gick maktens ärenden, som såg karriärvägar öppna sig, medan andra rakryggat stod emot. För akademins sekreterare Oskar Loerk, som var avlönad av akademin, blev det extra känsligt. Han var beroende av sin lön och hamnade i kläm och var livrädd för att akademin skulle upplösas. Mann och Kollwitz bestämde sig dock för att avgå, men någon enighet uppnåddes ändå inte, utan flera följde efter och akademin förlorade sina intellektuellt mest framstående medlemmar och miste även sin anständighet och värdighet. Det är ju inte utan att man kommer att tänka på en annan akademi i vårt eget land, även om det inte gällde samma frågor. Riksdagshusbranden den 27 februari kommer som en skänk från ovan för nazisterna. Nu kan man slå till mot kommunister, men även socialdemokrater, förbjuda deras tidningar, fängsla dem och låta dem försmäkta i häkten. Från och med den 28 februari är Tyskland i praktiken en diktatur. Yttrandefriheten har upphävts, hem- och egendomsfriheten tagits ifrån människor, företrädesvis judar och socialister förstås, som gör att man kan klampa in i deras hem och genomföra husrannsakningar och gripa dem som man finner komprometterat material hos. Bokbål inleds bara två dagar efter valet den 5 mars. En socialdemokratisk bokhandel i Dresden plundras och böcker bränns. Och även ungdomen rycks med i den nationalistiska yran, den 10 maj anordnar den tyska studentkåren i Berlin sitt stora bokbål. Weimarrepublikens mest framstående författare, konstnärer och teatermänniskor kan inte längre verka i Tyskland utan ger sig av, många med bara en resväska, och många för att aldrig återvända. Wittstocks bok avslutas med 33 miniatyrbiografier, där vi kan se hur det gick för några av de inblandade. Wittstocks bok är skriven i presens, vilket gör att vi kommer närmare händelserna och ibland kan tycka att vi deltar i händelserna. Varje avsnitt avslutas också med utdrag från tidningar, där vi kan se hur nazister och kommunister dödade och skadade varandra i gatustrider. Även här får man vibbar till vår egen tid med gängskjutningar och explosioner.
Kommentarer
Trackback
