Den lodande människan
Med Ålevangeliet fick Patrik Svensson Augustpriset för bästa fackbok 2019. Nu återkommer han med en lika stark essäbok, Den lodande människan. I tio essäer utforskar han havet och havsdjupen.Boken är en hyllning till vetenskapen och framför allt nyfikenheten. Själv väcktes Patrik Svenssons nyfikenhet, då han och hans mor blev flitiga besökare på landsortsbiblioteket och lånade böcker om havets fiskar. Patrik blev helt besatt av en bok och mamman fick läsa om den gång på gång. Till slut tröttnade hon, men då upptäckte han att han själv kunde läsa. Samma förundran inför världen möter vi hos flera av personerna i boken. Som hos månfararna i Apollo 17, som bryter det stränga arbetsschemat för att ta foton av jorden från rymden. Foton som sedan väcker enormt intresse och förundran. Det som utmärker fotona är hur havet eller haven färgar vår planet blå, hur dominerande haven är på vår jord. Samma drivkraft att få veta mera, att vinna kunskap finns hos den skotske bagaren Robert Dick, som på sina långa vandringar i naturen finner ett fiskfossil, som senare visar sig betyda ett genombrott i evolutionen. Fyndet visar att evolutionen tagit ett språng och gått från asexuell befruktning till sexuell. Men historien om havet och människan innehåller förstås också dess motsats, girighet och erövring. Så fort människan förstod att rikedomar fanns att hämta, framför allt på kryddöarna i Sydostasien, då började man utrusta expeditioner. Patrik Svensson berättar om en, den portugisiske världsomseglaren Magellan och hans malajiske slav Enrique från Malacka med hjälp av den italienske sjöfararen Antonio Pagafettas dagboksanteckningar. Magellan ville precis som Columbus finna sjövägen till Indien och gav sig ut på en tre år lång färd, som innehöll ruskiga övergrepp och blodigt våld. Förvisso fann han vägen till Stilla havet genom ett sund som fått hans namn, men priset var oerhört högt. Själv blev han dödad, då hans slav Enrique fått nog av hans diktatoriska fasoner och avslöjade honom för lokalbefolkningen på en ö, som han försökt erövra. Av expeditionens 270 sjömän återkom bara 18, de verkliga världsomseglarna, fast det var Magellan som fick äran. Efter kolonisatörerna kom en ny sorts erövrare, valfångarna. Valjakten blev precis som buffeljakten och guldruschen ett mått på människans girighet. Man nöjde sig inte med att jaga nordkaparen, utan skulle jaga det mest eftertraktade bytet, kaskelotvalen, en gåtfull och svårfångad val, som stått modell för Moby Dick i Herman Melvilles klassiska bok. De stora havsdjupen är ännu idag till stora delar outforskade, vi vet mer om rymden än om havsdjupen. Det har fött fantasier om stora monster som dväljs där, som Kraken i nordisk mytologi eller Leviatan i Gamla Testamentet. Odjur som återuppstår i Jules Vernes En världsomsegling under havet. En modern variant har vi i Spielbergs film Hajen. Det största djupet vi känner är marianergraven, nästan 11000 meter djupt. Detta djup pejlades 1960 av två oförvägna män, Don Walsh och Jacques Picard i en spektakulär och dramatisk färd fem timmar ner i mörkret, en färd som Patrik Svensson här återger. Den avslutande essän tillägnas Rachel Carson, havets levnadstecknare. Även om vi kanske främst känner henne för den banbrytande boken Tyst vår. Rachel Carson var precis som den skotske bagaren Robert Dick en ensam människa som tillbringade långa dagar i naturen och studerade dess växter, insekter och fåglar. De var för fattiga för att kunna studera vidare, de genomlevde svåra saker, men som genom sin fascination för naturen och havet gav oss nya kunskaper. Rachel Carson hade inte sett havet förrän hon var 22 år, men då hon väl mötte det tog hon in det med alla sina sinnen. Den lodande människan är en essäbok, som varmt kan rekommenderas.
Kommentarer
Trackback
