Aniara
Vid läsningen av Johan Svedjedals biografi om Harry Martinson och särskilt avsnittet om Aniara erinrar jag mig ett minne från första gången jag mötte dikteposet. Jag bodde den våren i staden vid sundet. Jag hade avbrutit gymnasiestuderna och sökt arbete som kontorist vid Kronofogdemyndigheten i staden, ett stort misstag, ty jobbet där var en katastrof. Jag bodde inackorderad hos en familj med militära anor. Väggarna pryddes av vapen av olika slag och tavlor med militära motiv. Men nu var mannen deklasserad till lärare på flickskolan av alla ställen, medan hustrun var hushållslärare. De hade också en hjärtsjuk tax, som jag ibland fick gå ut med. En kväll kom mannen och frågade mig om jag ville sitta med honom och lyssna på när Harry Martinson i radion skulle läsa ur Aniara. Jag visste knappt vad Aniara var, men tackade ändå ja för att visa mitt tillmötesgående. Då klockan var slagen kom mannen med morgonrock och tofflor, som jag skulle ta på mig för att hedra konsten. Jag erbjöds även en kopp te. Så började uppläsningen och Harry Martinsons mjuka och melodiska röst kom ur etern: "Mitt första möte med min Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset...". Och så fortsatte uppläsningen, medan det började skymma utanför fönstret och kajflockarna skränande sökte nattkvarter. Mörkret tätnade alltmer och snart syntes bara det gröna ljuset på radions skalvisare. Jag vet inte hur länge vi lyssnade om det var till slutet eller om jag tackade för mig och gav någon ursäkt för att jag måste till jobbet dagen därpå. Men minnet av denna kväll har levt kvar genom åren och framstår som ett av de ljusa minnen jag har den våren från vistelsen i staden vid sundet.
Kommentarer
Trackback
