Harry Martinsons författarliv
I tre veckor har jag ägnat mig åt Johan Svedjedals mastodontlika biografi Min egen elds kurir om Harry Martinsons författarliv. Johan Svedjedal har tidigare gett ut omfattande biografier om Birger Sjöberg, Carl Jonas Love Almqvist och Karin Boye. Det är mycket imponerande och hur orkar karln, undrar jag då jag går igenom det enorma materialet om Harry Martinson. Han går igenom samtliga verk av Martinson, ger kommentarer och låter oss även se vad dåtidens recensenter ansåg om verken. Sannolikheten att Harry Martinson, som egentligen hette Olofsson som barn, skulle bli en av Sveriges mest uppburna författare var väl inte så stor om man ser till hans barndom. Familjen splittrades, fadern dog då Harry var liten och modern försvann till Amerika. Barnen placerades ut hos olika fosterföräldrar, de auktionerades alltså inte bort som myten om Harry gjort gällande. Men ändå var livet svårt, bönderna såg barnen som billig arbetskraft. Harry kom tidigt att ta till rymmen, innan han till slut blev sjöman. Tanken var att söka upp sin mor i Amerika. Det kom dock att dröja länge och när han väl träffade henne, så blev inte mötet vad han tänkt sig. Men med resorna och vistelserna i andra länder fick Harry med sig många erfarenheter. Och 1929 kunde han debutera med Spökskepp och imponera på det litterära Sverige. "Här kom en ung man med erfarenheter och resrutter som avvek från landkrabbornas och de akademiska blekansiktenas liv", skriver Svedjedal på sitt oefterhärmliga sätt. För det litterära livet okänd, ja, men inte för arbetarpressens tidnings- och tidskriftsläsare, där Martinson publicerat sig friskt under hela 1920-talet. Martinson räknades som modernist tillsammans med De fem unga, men samtidigt med livsdyrkan och naturbetraktelser började han rikta ökad kritik mot just det moderna livets ytlighet och brist på sinne för väsentligheter. Redan tidigt, alltför tidigt, framträdde han som en pionjär för miljörörelsen. Giftermålet med Moa Martinson gav honom en större trygghet och ett ordnat liv och de kunde påverka varandra i skrivprocessen. Moa var den som, åtminstone enligt egen utsago, tog hand om och skapade ordning i de virriga manusen till Kap farväl och Resor utan mål. Kanske blev hon alltför dominant, ty Harry började rymma från henne och till slut sprack äktenskapet. Tillkomsten av självbiografin Nässlorna blomma var särskilt kaotisk, Moa tjuvhöll på manuskriptet och förlaget Bonniers fick träda in som diplomater för att få ut manuskriptet. Sovjetunionens angrepp på Finland fick Harry Martinson och Eyvind Johnson att engagera sig för Finlands sak. De reste runt på värvningskampanjer och samlade in pengar och reste också till fronterna för att utgöra moraliskt stöd. Efter kriget fortsatte Martinson med sina antimoderna utfall, han angrep underhållningsindustrin, teknikutvecklingen, i synnerhet bilismen och den svenska välfärdsrationalismen. Mot detta ställde han naturen som en asyl utanför människans värld. Han utvecklade även ett intresse för kinesisk kultur. Trots att han ansett villalivet som kälkborgerligt, så gifte han sig med Ingrid Lindencrantz och flyttade till villa. Ingrid blev hans skyddsängel, som vakade över honom och såg till att han kunde få ett privatliv. Efter att till en början ha varit positiv till atomkraften, så växte skepticismen och rädslan för att den kunde leda till livets undergång. Samtidigt utkom Vägen till Klockrike som blev en dundersuccé, såldes i 24 000 ex. och efter tre år hade den sålts i 64 000 ex., fem gånger mer än hans dittills bäst sålda bok Kap farväl. Man förvånas också över de stora upplagorna på dåtidens lyrik. "Framgången med Klockrike gjorde att spenderbyxorna blev Martinsons främsta plagg", skriver Svedjedal med glimten i ögat. Ja, Martinson var mycket generös av sig och hade inte så värst koll på sin ekonomi. Därför gjorde han ett avtal med Bonniers, där han nästan blev en bruksarbetare, genom att han fick ut en månadslön som skulle täcka hans ständiga förskott. Framgången med Klockrike var ju närmast paradoxal. En bok om luffare och ett förflutet fattig-Sverige just då rekordåren tog fart. Trots det var Martinson ingen folklig författare. På en lista från 1949 med de tjugo mest lästa författarna kom han inte med ens bland de tjugo första. Och på biblioteken var han bara den sjätte mest utlånade författaren, bland annat efter Moa. Det var först efter invalet i Svenska Akademien 1949 och utgivningen av Vägen till Klockrike som hans böcker nådde en folklig spridning. 1953 kom diktsamlingen Cikada och där publicerade Martinson ett 30-tal dikter som chockade det litterära Sverige. De visade sig utgöra den första tredjedelen av Aniara. Ett rymdskepp lämnar den atomförgiftade jorden med sikte på Mars, men måste gira för en asteroid och kommer ur kurs och färdas sedan rakt in i evigheten mot Lyrans stjärnbild. 1957 kom hela rymdeposet med 103 sånger och där människorna på Aniara efter mimans död, försöker finna en livshållning för att stå ut i den tomma rymden. Men hur man än gör så går passagernarna obönhörligt mot döden. Aniara är skriven i en tid av kapprustning, atombomshot och rymdkapplöpning och är en varning för vad som kan inträffa med jorden. En omständighet som överraskar en sentida läsare är i vilken utsträckning Martinson reste land och rike runt och höll föreläsningar och deltog i debatter. "En kringresande litterär estradör", kallar Svedjedal honom. Diktsamlingen Vagnen som kom 1960 blev ett misslyckande och Martinson sågs som en irrelevant person, som inte hängde med i tiden. Han anklagades för att inte ta ställning i politiska frågor som kriget i Vietnam. Men den bild som målats upp av en författare som tystnat och glömts bort köper inte Svedjedal. Martinsons böcker fortsatte att komma ut i stora upplagor och hans dikter lästes i Dagens dikt bland annat. Med Dikter om ljus och mörker 1971 gjorde han emellertid en stark återkomst. 1973 kom hans sista diktsamling, den naturimpressionistiska Tuvor, där han söker de små ögonblicken, som kan spegla kosmos. Hösten 1974 tilldelas han nobelpriset delat med generationskamraten Eyvind Johnson, ett ödesdigert beslut, som kom att vålla en hätsk och infekterad debatt i kultur-Sverige. "Det som kunde ha blivit en litterär Eriksgata blev istället till ett gatlopp" och författaren hamnade i stock på de missunnsammas torg, summerar Svedjedal. Akademien anklagades för att ha gynnat sina egna och Martinson och Johnson ansågs vara alltför provinsiella. Harry Martinson tog mycket illa vid sig och debatten kom att förmörka resten av hans liv.
Kommentarer
Trackback
